Vipeholm – Museum och historia för gymnasiet av Gunnar Stensson

 

Vipeholmsanstalten P1 Dokumentär
Foto: Collage / Mattias Ramos / SR

Göran Rosenbergs förslag att skapa ett museum om ”Människovärdets och människosynens svenska historia” på Vipeholm presenterades i Sydsvenskan häromdagen.  Ett av de foton som illustrerar artikeln visar ”stormen”, avdelning 88, som den såg ut 1979. På fotot ser vi barn och en sjuksköterska i en halvmörk lokal med ett par suddiga gestalter och ett några sängar.
   Fotot idylliserar situationen. Det var på avdelning 88 de svåraste övergreppen ägde rum.
   Riksanstalten på Vipeholm var ökänd. Redan 1953 beskrevs den som helvetet på jorden i tidningen Se.
   Hur uppstod den och varför blev den sådan?

Efter första världskriget ville man förlägga ett regemente till Lund. Man började uppföra en kasern på Vipeholm. Bara en byggnad hann bli färdig, innan 1925 års försvarsbeslut avbröt projektet. Det gick tio år innan man fann en annan användning för kasernen.
   1935 blev Vipeholm en riksanstalt för ”svårskötta, höggradigt psykiskt efterblivna”. Lunds enda kasern togs i bruk och ytterligare tre byggnader uppfördes. Patienter från hela Sverige fördes dit. Alfred Petrén, professor i psykiatri, blev inspektör. Han var en ledande socialdemokratisk politiker.
1934 hade Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan utkommit. Den lade grunden för svensk familje- och socialpolitik och många av bokens förslag genomfördes.
   Där fanns också tidstypiska och oacceptabla tankar om att rädda den svenska folkstam-men genom att förhindra att mindervärdiga individer och raser fortplantade sig och vidarebefordrade sina dåliga anlag. Den rasism som blev följden kom att drabba romer och samer under årtionden.
   Snart kom de första steriliseringslagarna. Fler än 60 tusen kvinnor steriliserades, ofta efter att ha fött ett barn. De ansågs olämpliga att föda fler.
   Vipeholmschefen Fröderberg ville att de manliga patienter som var så friska att de kunde tillåtas gå utanför anstaltsområdet skulle kastreras innan de släpptes ut.
   Som bekant ansåg han också att de som fått diagnoserna ”djup idioti” och ”mildare idioti” skulle
avlivas, en tanke som Hitler samtidigt förverkligade i Tyskland.
   Länge var enbart män placerade i Vipeholms kaserner, men så småningom inrättades en kvinnoavdelning med till en början 150 kvinnor. Senare kom också en avdelning för små barn upp till 10 år.
   Det blev trångt. Fler än tusen individer var nu isolerade på Vipeholm, de flesta långt ifrån sin hemmiljö och sina närstående.
   1945 var det dags för den beryktade kariesforskningen.
   Det dröjde länge innan nya tankar och behandlingsmetoder vann inträde i Vipeholm. Anstalten var överbelagd och underfinansierad. Ännu 1965 rådde platsbrist. En vändning kom 1982 då en ny lag stadgade att landstingen skulle ta över vården. Många fick äntligen en chans att lämna Vipeholm. 1993 lades anstalten ner.

Det är angeläget att skapa ett museum om människovärdets svenska historia. Det bör ligga i Vipeholm, som Göran Rosenberg föreslår, eftersom det är där de svenska kränkningarna av människovärdet institutionaliserades. Det bör ske nu eftersom det är nu spökena från 1930-talet går igen, Vipeholmsanstalten är också en viktig del av Lunds historia, och Cecilia Riving har skrivit en insiktsfull essä om den i Lunds Historia, 3.

Ett människovärdesmuseum tar plats. Några yrkesprogram måste lämna Vipeholmsskolan och integreras i andra gymnasieskolor. Samtidigt får Katedralskolan tillfälle att förlägga ett historieprogram om människovärdet dit. Det behövs. Så upphör segregationen av Vipeholmsskolan.