Fyrspåren, Klostergårdsstationen och hissen av Gunnar Stensson

 För oss som bor i Klostergården har bygget av fyrspåren och den nya järnvägsbron över Höje å blivit en ogenomtränglig barriär som skiljer oss från dammarna och ån väster om järnvägen. Det händer förstås att vi besöker området ändå, men för att komma dit måste vi gå omvägen runt Södra vägen. På samma sätt har de som bor på Väster och i Värpinge blivit avskurna från Hästhagen och Sankt Larsparken. Så har det varit i fem månader nu. Nya rörelsemönster har uppstått men ännu ingen osämja.

Foto: Gunge 

Dagligen går jag längs barriären och lyssnar till grävskopor, kranar och lastbilar bortom den tunna avlövade trädraden. Vid bron är verksamheten intensiv och har så varit ända sedan augusti då den sista stigen västerut söder om ån stängdes av.
   Nu är de flesta av de grå betongpelare som utgör själva brofundamentet färdiga och de väldiga schaktmassorna på plats. Snart har arbetet kanske kommit så långt att passagerna under bron kan öppnas igen.  Det kommer att kännas som en befrielse.
   Jag har välkomnat järnvägssatsningen och hoppas framför allt att den kommer att effektivisera kollektivtrafiken och minska bilismen som ett led i försöken att uppnå Parisavtalets mål. Men jag hade inte förstått vilket väldigt ingrepp i naturen även en så enkel åtgärd som att dra två nya parallella spår mellan Malmö och Lund innebar.

Plötsligt har Socialdemokraternas nya förslag om en hiss för rörelsehindrade på Klostergårdsstationen väckt debatt. Jag som under flera år promenerat med en rullstolsburen medmänniska brydde mig först inte. För oss var en sluttande ramp upp till perrongerna inte bara tillräcklig utan klart bättre än en hiss. Vi har varit tvungna att använda hissarna i centralstationens undergång ett par gånger och tyckt att det var ganska besvärligt.
   Men sedan dess har jag träffat flera rörelsehindrade klostergårdsbor som har framhållit hur nödvändig en hiss är för dem och påpekat att det inte är alla som har tillgång till en kamrat som kör dem i rullstol.
   De säger att jag själv kan hamna i samma sits när som helst och att stationen för resten ska fungera i hundratals år. Och det stämmer ju. Framför allt är det viktigt att rörelsehindrade och gamla personer inte diskrimineras. Vi får se hur beslutet i fullmäktige blir. Argumenten mot en hiss är ju framför allt fördyring och försening.

PS Nästa vecka återkommer vi med synpunkter på Källby reningsverk och det framtida Sjölundaverket.