Solen är så intensiv, himlen så blå,
luften så klar, isen så gnistrande, snön så vit, frosten så bitande,
när vi efter att ha passerat i järnvägens skugga kommer ut på de
böljande fälten mellan Flackarp och Trolleberg och plötsligt möts av en
mäktig syn: tusentals gäss, tätt tillsammans, vaggande, lugnt
kacklande, betande den höstsädens gröna strån som sticker upp genom
snön. Vi närmar oss försiktigt, tyst och sakta, vill gärna se och inte
störa, men blir upptäckta av en vaksam gås som sträcker på halsen och
plötsligt flaxar med vingarna och med ett skri flyger upp, följd av
tusen artfränder, som nu, skriande, med ett brus av vingar, gör en lång
lov över de vita vidderna för att så småningom slå sig ner längre
bort. Ett par självständiga gäss stabbar lugnt kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar