Prisvärd arkitektur, LKF och Landsdomarevägen av Bengt Olle Bengtsson & Boel Berner

Världens främsta arkitekturutmärkelse, Pritzker-priset, har i år tilldelats Anne Lacaton och Jean-Philippe Vassal i Paris. Mottot för deras verksamhet är, enligt The Guardian, ”Riv aldrig, ta aldrig bort något – lägg till, omforma och återanvänd”. Vi gläds och tänker på LKF:s planer för sina hus på Landsdomarevägen. Men först mer bakgrund.

I prismotiveringen står att Lacaton och Vassal ”speglar arkitekturens demokratiska sida. Genom sitt förhållande till yrket och sina utförda projekt har de visat på möjligheterna för en restaurerande arkitektur som är högteknologisk, uppfinningsrik och ekologiskt ansvarstagande, utan att för den sakens skull bli nostalgisk”. Deras arkitektstudio är således inte känd för glittrande lyxbyggnader eller science-fiction-inspirerade experiment. I stället har de gjort sig berömda för ekonomiskt hållbara lösningar på svåra ombyggnadsproblem.

Vi har själva sett deras omformning av Palais de Tokyo, staden Paris utställningslokal för samtidskonst, vilken förvånar rejält. Den ursprungliga fasaden mot gatan och Seine är oförändrad, vilket inte är så underligt eftersom den är anpassad till kringliggande byggnader och funktioner. Men inomhus, där man förväntar sig vita väggar och vackert belysta nyrenoverade rum, öppnar sig i stället en rå, öppen fabriksmiljö i många plan. Arkitekterna har nämligen valt att frilägga väggarnas bärande betong och behålla de omålade ytorna. Resultatet har blivit en rymd som gör det möjligt att bygga upp unika ytor för varje ny utställning, ofta i flera plan. Inte är det direkt vackert, men inspirerande och mycket uppskattat. Återhållsam renovering har gett nya friheter, inte bundit byggnaden vid gamla funktioner.

Tankarna bakom sättet de arbetar, sammanfattar Anne Lacaton i The Guardian så här: ”Rivning är ett lätt beslut i det korta perspektivet. Det är ett slöseri med mycket – ett slöseri med energi, ett slöseri med material, och ett slöseri med historia. Dessutom för det med sig mycket dåliga sociala effekter. För oss är det en våldshandling.”

De nu hyllade Lacaton och Vassal insisterar således på att bygga prisvärt, hållbart och ekologiskt ansvarsfullt. De bär med sig insikten om att det idag – när vi förstått att vårt traditionella förhållningssätt till energi- och råvaruförbrukning måste förändras – finns saker som man inte längre gör. Om projekt, som varit rimliga för bara några år sedan, måste vi idag säga: Nej – så här gör vi inte längre!

Tidigare har det ofta setts som rationellt och naturligt att riva äldre byggnader för att ersätta dem med nyare, modernare, bättre. Standarden för nyttjarna blir högre, driftskostnaderna lägre … Men så fungerar inte rationaliteten längre. Nu måste man tänka bredare och seriöst beakta det slöseri med resurser som rivande och nybyggande innebär. Hänsyn måste tas till energiåtgången vid transporter av riv- och byggmaterial, vid produktionen av betong och tegel. Lägg därtill signalerna som ges: Är det så här vi vill visa hur vi ser på återbruk och stadens historia? Är det inte i stället förbättring genom förädling vi måste lära oss – och lära ut?

För oss som bor på Möllevången i Lund har dessa frågor aktualiserats av LKF:s planer att riva sina tre huslängor längs Landsdomarevägen och ersätta dem med nya byggnader. Planerna ligger långt fram i tiden; byggnation är planerad till 2025 eller senare. Men LKF har redan meddelat hyresgästerna att de måste flytta ut, och just nu utreder kommunen nödvändiga planändringar. Häromdagen gick det runt ”gula västar” i området och mätte om några av de vackra körsbärsträden längs cykelvägen måste offras.

Husen är byggda i två/tre plan och innehåller mindre hyreslägenheter. Tre huskroppar är rytmiskt placerade längs slänten till den bäck som en gång rann genom området. Idag är bäcken ersatt av en cykelväg som går från Monumentsparken till S:t Hans backar och vidare norrut. Husen är byggda i rött tegel med karaktäristiska takpannor och fönster i samstämmighet med de två omgivande radhusområdena längs Tinghögsvägen och Möllevångsvägen. Enhetlighet kombinerad med form- och funktionsvariation gör Möllevången till en av Lunds finaste arkitektoniska miljöer (området är planerat som en helhet och är ritat av C.-O. Klingspor). Tiden har varit snäll mot byggnaderna; radhusområdenas samfällighet ser till att endast stilenliga förändringar tillåts av dessa hus och även LKF:s längor är hittills relativt oförändrade.

Häri ligger naturligtvis en orsak till den nu uppkomna situationen – de tre längorna är i behov av renovering. Kanske har LKF inte underhållit dem på rätt sätt; om det vet vi inget. Men deras drastiska förslag till total nybyggnation är naturligtvis fel – här skall inte rivas.
 

Landsdomarevägen 3 och 5 från cykelvägen
 

Främst av principiella skäl: Så gör man inte längre! Bra gamla byggnader skall ges nytt liv och förhöjt värde. De skall inte rivas, fraktas bort, ersättas av ny betong, nytt tegel, ny metall – producerat och levererat till stor energiåtgång.

Också av funktionella skäl: Självklart går det att renovera dessa byggnader så att de fungerar väl i minst femtio år till. Mindre hyreslägenheter för ungdomar och äldre kommer alltid att behövas i Lund. LKF borde naturligtvis också undvika skammen att fördärva ett av stadens vackraste områden. Förtätning av Lund är ett vettigt mål, men skall göras med klokskap: på rätt plats och på rätt sätt. Så är, till exempel, det näraliggande punkthuset på Möllevångsvägen ett riktigt fint exempel på detta.

Lacaton och Vassal är kända för att inför ett stort renoveringsprojekt i Bordeaux ha föreslagit: Gör ingenting – vad som finns är bra; det behövs bara smärre förändringar! Sak samma tror vi gäller för husen längs Landsdomarevägen.

Skulle det faktiskt finnas genuina svårigheter med dessa hus, så finns det i vilket fall ingen anledning att ta till den gamla våldsmetoden – att riva allt och sedan plonka dit några höga hus som kunde stått var nånstans som helst. Istället borde LKF inspireras av de prisbelönade arkitekternas motto: Riv aldrig, ta aldrig bort något – lägg till, omforma och återanvänd! Vilket här kan tolkas som: Lämna huskropparna med sina vackra fasader längs slänten, cykelvägen och körsbärsträden oförändrade. Måste något göras, så fundera i stället på att utöka boytorna och förbättra husens användning genom att varsamt omforma de mindre spännande fasaderna längs Landsdomarevägen. Varför inte göra detta till en planeringsuppgift för arkitektstudenter? Många alternativ är här möjliga – men inte det oetiska våld som LKF nu planerar för.