Deppigt i kommunalpolitiken av Ann Schlyter

Det känns lite deppigt. Att sitta i byggnadsnämnden och gång efter gång erfara att majoriteten tar beslut som kommer att göra staden Lund mindre attraktiv. Nu senast kvarteret Häradshövdingen.

   För knappt ett år sen togs ett inriktningsbeslut som krävde mycket hög exploatering, kongress och massor med underjordiska parkeringsplatser. Det var lätt att förutse det som tre arkitektförslag fick illustrera: en fullständigt oacceptabel bebyggelse.
   Vid mötet förra veckan yrkade Vänsterpartiet att ett nytt inriktningsbeslut skulle utarbetas, med samma krav som partiet tidigare framfört. Jag fick dock inte ta upp det yrkandet, eftersom ett tidigare yrkande om återremittering och en avskrivning av det liggande förslaget hade röstats ner. Helt obegripligt. Men ett förslag med ny inriktning om ännu större kongresshall kunde röstas igenom. Trots många år i politiken är det inte lätt att hänga med och protestera på websammanträdena.

            

Som tur var hade Miljöpartiet ändrat sig från att inte velat bygga alls, ens på parkeringsplatsen, och tagit upp alla Vänsterpartiets förslag endast något omformulerade, så jag kunde rösta på dem. Men deppig blir jag, dels för att Ulf Nymark i VB framställer Miljöpartiet som enda drivandei frågan, dels för att inget annat parti stödde förslagen. Det innebär att planeringen rullar vidare, miljön kring Klosterkyrkan förstörs, Westmans arkitektoniska verk stympas och betongpartierna kan vara nöjda.
   Jag undrar om jag kommer att få rätt att yttra mig om den kommande detaljplanen i egenskap av blivande granne. Schlyter har ju sin familjegrav vid Klosterkyrkan.

PS. Ännu deppigare blir jag när jag läser i tidningen att socialdemokraterna nu accepterar livsmedelshandel på Nova. Naturligtvis blir följden utarmning av stadens stadsdelscentrum.
   S bekräftar det adekvata i att använda begreppet betongpartierna, som i allians med högerpartierna går exploatörerna tillmötes.