Klimatnödläge – klarar vi det? av Gunnar Stensson

Glasgow. Under två veckor har klimatupphettnings-komplexet malts i en ofantlig pratkvarn. Beslut har fattats, vissa framsteg gjorts, men fossilkapitalisterna tog hem spelet. Omedelbart efter klimatmötet översvämmas Kanada av skyfall.
   Kan Sverige klara ett lokalt klimatnödläge – orsakat av ännu en pandemi eller att golfströmmen plötsligt ändrar sitt lopp – som tvingar oss att mycket, mycket snabbt revolutionera alla medborgares sätt att leva och konsumera. Finns det historiska exempel på hantering av sådana nödlägen?

Kanske Sverige under andra världskriget. Krigsutbrottet tvingade staten att ställa om hela samhället. Det handlade visserligen bara om 6 miljoner människor i en enda stat. En stat som undslapp kriget, men som plötsligt måste bemästra en svår försörjningssituation, ett nödläge.
   Krigsförklaringen 1939 stängde alla gränser. Enda vägen ut från Sverige blev via finska Petsamo vid ishavet. Sovjetunionens angrepp mot Finland ledde till en första svensk mobilisering. Hundratusentals män mellan 20 och 45 rycktes från sina jobb och familjer. 80 000 finska krigsbarn välkomnades. Situationen skärptes när Norge och Danmark ockuperades och nazisterna erövrade större delen av Europa 1940. Tyska trupper åkte tåg genom Sverige.

Livsmedlen blev knappa och måste ransoneras = fördelas rättvist. De rika blev mindre feta och de fattiga mättare. Mjöl, smör, bröd, kaffe, socker, kött och mycket annat sattes ”på kort”, liksom kläder, textilier, skor, stövlar osv. Bensinen tog slut. Bilar ställdes i garage. Fruar och barn till de inkallade måste försörjas med statsbidrag. Arbetskraften måste ersättas. Böndernas livsmedelsproduktion måste regleras och kontrolleras. En enorm byråkrati för att genomföra allt detta måste byggas upp. I varenda en av Sveriges då 1700 kommuner måste en kriskommission organiseras – och avlönas. Det som fanns att tillgå var trovärdiga amatörer, som genom praktik lärde sig administrera.
   Det var extremt kallt vintrarna 1941, 1942 och 1943. Städernas lägenheter värmdes med koks. Koksen var ransonerad. Varmvattnet stängdes av.  Värmen i lägenheterna sänktes till 10 – 12 grader vecka efter vecka. Ett par vintrar var det ner till 40 minusgrader i Småland. Samtidigt frös och svalt mer än en miljon människor ihjäl i det belägrade Leningrad.
   Jag kan försäkra att vi frös! Då och då hade vi en veckas ”kokslov” då skolorna stängdes för att de inte kunde hållas varma. Mamma stickade ”hjälmskydd” av grått ylle. Det var en sorts luddig tub av ylle med ett litet hål för ansiktet som man trädde över huvudet. Effektivt mot den värsta kylan. Far var inkallad flera omgångar. Vi skrev brev men visste inte var han var, det framgick inte av fältpostadressen. Sommarhalvåret gick vi i trätofflor. Man sparkade sönder anklarna. Oftast gick vi barfota. Det byggdes enkla skyddsrum på våra lekplatser. I Linnéparken odlades potatis.
   Stora kampanjer genomfördes för att ta vara på bär och frukter. Lingonlov. Potatislov en vecka varje höst. De inkallade hade skördepermission någon sommarvecka. I skolan fick man pris för att man plockade kottar att elda i spisen med.
   Beväringarna skickades till platser de aldrig sett och delade sovplats i tält med kamrater oavsett klasstillhörighet medan temperaturen utanför sjönk till under 30. De roade sig med traktens flickor och det blev många barn. I alla hem lyssnade man på nyheterna. Alla var medvetna om att fasansfulla saker hände utanför landet och kunde hända här när som helst. Insikten om nödläget delades av alla.

Men de svagaste drabbades. Dödligheten bland patienterna på våra sinnessjukhus ökade med 9 procent. Tillgången på mat var begränsad. I sovsalarna i Sankt Lars släcktes lampan tidigt. Det var kallt under filtarna.    Värre var det i Vipeholm. Thomas Kanger har nyligen i boken ”Idiotanstalten” redovisat att 200 av de intagna dog av svält. Det var en fjärdedel av de manliga patienterna. De hade i genomsnitt tappat tolv kilo innan de dog. Dödligheten i Vipeholm ökade med 232 procent åren 1941 till 1943. Vi var inte bara solidariska. Vi förhärdades också av nödläget, liksom nu under corona-pandemin då de äldre och invandrarna drabbas värre än vi andra.    Kriget tog slut. Per-Albin dog och hans efterträdare Tage Erlander ledde bygget av det svenska välfärdssamhället fram till 1968, då Olof Palme tog över. Sverige hade klarat nödläget. Men kampen mot klimatkrisen måste fortsätta även efter ett lokalt klimatnödläge. 

Att läsa: Henrik Berggren Landet utanför.
Sverige och kriget 1940 – 1942, Norstedt 2021.