Black Week – Black Future av Gunnar Stensson

 

Julen är ljusets och den solidariska generositetens högtid. Black Week är motsatsen: girighetens och ansvarslöshetens svarta vecka. Black Week är kapitalägarnas knep för att lura löntagarna att köpa onödiga varor för lönen de förtjänat genom meningslöst arbete, 40 timmar varje vecka.
   Den kapitalslukande övertalningen bedrivs i massmedia av reklamarbetare som uppbär höga löner för att själva kunna konsumera de dyraste varorna, som exempelvis stora elbilar. En del av pengarna lägger kapitalisterna själva beslag på för att kunna investera i vinstgivande produktion av nya onödiga varor. De panka löntagarna inleder efter jul det nya året med arbete för att få ihop slantar att spendera nästa Black Week. När de blivit utslitna får de pension för att kunna fotsätta sin konsumtion, visserligen på lägre nivå.
   Konsumismen är en nödvändig del av kapitalismens blodomlopp. Lönearbete, varuproduktion, reklam, försäljning, vinst, fortsatt lönearbete. Hjulet rullar. Ständig tillväxt, år efter år. Lönearbetarnas liv exploateras. Jordens begränsade resurser förslösas. Den hotande klimatkatastrofen blir oundviklig.

John Maynard Keynes, 1900-talets mest kände ekonom, gjorde på 1930-talet en indelning av människans behov. Det finns absoluta behov och det finns relativa. Att tillgodose de absoluta behoven är ekonomins huvuduppgift. De absoluta behoven är mat, vatten, bostad, värme, kläder, vård, skola och omsorg. Dessa absoluta behov är inte oändliga. På 2000-talet skulle det bli möjligt att tillgodose dem för alla, trodde Keynes.   Sedan finns det sekundära, relativa behov. De är oändliga, menade han. Reklamens uppgift är att skapa nya behov för att driva fram en evig knapphet och få kapitalet att växa. Människorna beskrivs som själviska varelser, förbannade att ständigt eftertrakta mål som aldrig kan uppnås.

   John Kennet Galbraith konstaterade i sin berömda bok ”Överflödets samhälle” 1958 att USA redan hade uppnått målet att tillgodose medborgarnas grundläggande behov. Verklig knapphet tillhörde det förflutna. Men han tyckte att USA gjorde dåligt bruk av sitt överflöd. ”Inget problem är mer förbryllande för tänkande människor än att vi gör så dåligt bruk av vårt överflöd”, skrev han.
   Keynes skrev också: ”Kärleken till pengar som egendom – till skillnad från som medel till nöje eller till att möta livets realiteter - kommer att igenkännas som det den är, en sorts osmaklig morbiditet, en av de halvkriminella, halvpsykopatiska egenheter som man med en rysning av obehag överlämnar till specialisterna i den mentala vården.”

”Reklamen är livsfarlig” är titeln på en bok om konsumism och kapitalism av författaren Sven Lindkvist. Den kom 1957 och dess tankar grundar sig bland annat på Keynes och Galbraith. Sven Lindkvist beskriver hur reklamen styr våra behov och bidrar till en skadlig snedfördelning av produktionen. Debatten om bokens teser blev hård. De flesta fördömde dem. Men den ledde till att julfirandet kritiserades för den extrema lyxkonsumtion det gav upphov till, bland annat i en landsomfattande kampanj på 1960-talet.

1972 utkom ”The limits to growth” som visade att jordens resurser är begränsade och dessutom för första gången upptäckt klimathotet. Jag presenterade den i VB den 11 november.
   Ni vet också att kapitalet, strax efter det att vi nått insikt om det dödliga hotet från den gränslösa tillväxten, återtog makten över världssamhällets ekonomi genom nyliberalismen – en återgång till 1800-talets marknadstänkande, formulerad av Milton Friedman som fick det ekonomiska så kallade nobelpriset 1976.
   De följande 50 åren överskred den kapitalistiska tillväxten alla gränser och vi står nu inför en oöverskådlig klimatkatastrof.
   Människornas absoluta behov kan inte längre tillfredsställas inom dagens ekonomiska system. Den demokratiska makten över samhället måste återtas, resurserna omfördelas och vinst och tillväxt stoppas, så att de grundläggande behoven tillgodoses, samtidigt klimathotet avvärjs. God jul!