Jag mötte virvlande flingor och ett
bländande snövitt landskap när jag gick neråt ån i onsdags morse.
Trädkronornas grenar och kvistar avtecknade sig mot himlen som ritade i
kol på vitt papper. På marken kunde man läsa spårens hemliga skrift:
råkornas exakta avtryck, en ekorres nollor, grupperade fyra och fyra,
ändernas rader av trianglar och hararnas glesare nedslag. Längs vägen
avtrycken av ett par stora pjäxor och en travande hunds tassar.
Hästhagen var översvämmad av oroligt grått vatten. Bara ett par vita
holmar höjde sig över ytan. Svanfamiljen flög över vattnet med breda
vingar: två föräldrar och tre fullväxta årsungar. Flockar av bläsänder
kurade i lä bakom vassruggarna.
Lite senare tog jag bussen upp till stan. Hus och gator fick en
drömliknande karaktär inbäddade i det vita. Det mörka teglet i
Katedralsskolans Karl XII-hus påminde om skottet i Fredrikssten. I det
vita rörde sig mörka gestalter som böjde ryggarna för att skydda sig
mot den nu svidande blåsten och de små vassa flingorna.
Sedan töade allt bort, men på torsdagsmorgonen hade ny snö lagt
sig över snöslask och pölar. I den allt kallare blåsten frös modden och
snart krasade det under fötterna. Vattnet i Hästhagen hade stigit och
täckte stigar och broar. Varken motionärer eller förskoleklasser syntes
till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar