En ny värld: Ålderdomshem i Vederslöv och teater i Göteborg av Gunnar Stensson

Samtidigt som jag gjorde min värnplikt på regementet i Växjö och sedan studerade vid Lunds universitet fortsatte mina jämnåriga kamrater sina liv i Älghult. Flera av dem valde att gå ett eller två läsår på folkhögskola. Det gjorde också Karin, och för henne blev det en omvälvande period. ”En helt ny värld öppnade sig!” utbrast hon.  Men sedan var hon tillbaka i Älghult.
    Själv hade jag avbrutit mina studier och återvänt till Älghult och försörjde mig på lärarvikariat och perioder av skogsarbete hos Karins föräldrar. Karin ville bli skådespelare.
   Hur skulle vi komma vidare?
   Vi beslöt att förlova oss. Vi beställde en förlovningsannons i Växjöbladet, tog tåget till stan och köpte förlovningsringar. Det var en sorts självständighetsdeklaration, en inledning till ett oberoende gemensamt liv.
   Karin fick en fast tjänst på ett ålderdomshem i den lilla kommunen Vederslöv ett par mil söder om Växjö. Tillsammans med en jämnårig flicka skulle hon ha ansvaret för ett tiotal åldringar, varav en dement och en sängliggande sjuk. En förutsättning var att både Karin och Rosa, som den andra flickan hette, var förlovade. I arbetsvillkoren ingick att de var lediga varannan helg. Den som  under veckohelgen ensam hade ansvaret för verksamheten förväntades tillkalla sin fästman för att få hjälp med det som behövde göras.

Vederslövs nya kyrka

Jag var alltså  hos Karin i Vederslöv varannan helg. Tillsammans med de gamla lagade vi mat, städade, bäddade, diskade, bar in ved, följde någon av dem till kyrkan, ledde den sängliggande mannen till toaletten, tog emot besök av de gamlas anhöriga och såg till att de kom i säng på lördags- och söndagskvällen. Sedan kom Rosa och jag for hem. Följande helg var Karin ledig och Rosa skötte hemmet med hjälp av sin fästman. Ett par gånger hade vi kontakt med en lokal kommunalpolitiker och en gång med en facklig företrädare. Det låter konstigt nu, men alla var nöjda med arrangemanget och det varade ungefär ett år.
   Under tiden planerade vi vår framtid. Vi skulle flytta till Göteborg. Jag skulle läsa historia, statskunskap och nationalekonomi för att efter examen bli folkhögskolelärare. Karin skulle söka in vid Göteborgs stadsteater.
   Jag skaffade en mycket liten bostad, en jungfrubur, i en våning vid Vadmansgatan i centrala Göteborg. Sedan började jag mina studier. Karin och jag gifte oss förstås, varpå hon flyttade  in i den lilla jungfruburen som knappt rymde mer än två sängplatser.
   Göteborg var en helt annan stad än Lund, en brusande storstad. Vi besökte ofta amerikabåtarnas kajplats. Göteborgs högskola såg ut som ett större gymnasium. Jag läste historia för Erik Lönnroth och statskunskap för Jörgen Westerståhl. Lönnroth var en så lysande föreläsare att jag tog med Karin till hans föreläsningar om första världskrigets utbrott. Jörgen Westerståhl tog in mig i ett forskningsarbete om ATP-striden som hade dominerat svensk politik i slutet av 1950-talet. Westerståhl hörde till socialdemokratins ledande skikt och brukade som expert delta i radions valvakor. Mina kamrater vid Göteborgs högskola skilde sig helt från Lunds traditionstyngda akademiker.
   Efter några månader fick jag en modern studentbostad vid Vårvädersvägen. Där kunde vi rentav ta emot gäster.
   Karin hittade en ambitiös teatercirkel i ABF:s regi som leddes av en etablerad skådespelare. I teatercirkelns förutsättningar ingick att hon fick två biljetter till alla föreställningar på Göteborgs stadsteater som då kanske var ledande i landet med Kent Andersson och andra som bröt nya vägar. Vi gick ofta på teater.
   Efter ett år blev hon anställd som skådespelare vid en liten vindsteater, Atelierteatern, i närheten av Rådhuset. Ledare var Ingrid Korposov som hade samarbetat med Brecht i Berlin. Första pjäsen var Lars Forsells Kröningen. Lars Forsell var där under repetitionerna. Pjäsen blev ett fiasko vilket utlöste en kris på teatern, en kris som blev svårare när jag rep-inkallades till regementet i Växjö mitt under höstterminen. Men teatern räddades. Pinnoccio blev en succé både bland barn och vuxna, liksom den större uppsättningen Familjen Harlekin.
   Karin blev gravid. Vi sökte länge en bostad i Göteborg. Sedan fick vi veta att man höll på att starta en teaterlinje vid Axevalla folkhögskola i Skara, inte så värst långt från Göteborg. Martin föddes, jag fick en tjänst i Axe-valla och vi fick bostad i en barack med tjugo flickor som vi hade ansvar för. De skulle vara i sina rum klockan tio.