Konsert med Klostergårdens ljud

Scenen var den ännu torrlagda bottnen på Klostergårdens plaskdamm. Där stod ungdomarna i Kulturskolans kammarorkester med sina stråkinstrument. På sluttningarna runt om samlades åhörarna. Eftermiddagssolen lyste från en blå himmel med några vita moln. De höga trädens nyutslagna grönska omgav oss.
   Det var den 3 juni klockan 17. Nu skulle föreställningen Att lyssna till staden framföras, en experimentell konsert skapad av kompositören Ask Kaereby, konstnären Maj Hasager och de unga musikerna. 

           

Konserten inleddes. Ungdomarna rörde stråkarna sakta och snabbt, knäppte med fingrarna på strängarna och knackade på instrumentens ljudlådor. De hade under några veckor fångat upp Klostergårdens ljud och återskapade dem nu på sina instrument. Publiken lyssnade till de egendomliga tonerna som samklingade med andra ljud som kunde höras under framförandet: ett barn som ropade, duvornas kutter i lönnen och bruset från ett Öresundståg långt borta.
   Föreställningen omfattade också en ljudvandring genom Klostergården till de ställen där musikerna hade uppfångat konsertens ljud. Susande löv och fågelkvitter, en surfbräda, röster från en parkbänk, en kraxande kråka, fotsteg, ljud från kyrkan och Coop. Så var föreställningen slut. Deltagarna gick hemåt, funderande över vad de upplevt och deltagit i.

Det påminde mig om musikexperiment på Framnäs musikfolkhögskola i slutet av 1960-talet. En av skolans lärare, Sune Smedeby, var också kompositör. Han beundrade den amerikanske tonsättaren John Cage som verkade under 1960- och 70-talen och vilkens idéer fick stort inflytande.
   Vid ett tillfälle lät Sune Smedeby skolans orkester framföra en helt ljudlös komposition. Musikanterna satt orörliga på scenen med sina instrument. Publiken väntade, tystnad rådde, men snart började man uppfatta ljud, sedan prassel och mummel, någon hostade. John Cage ville genom tystnaden låta publiken upptäcka omvärldens ljudlandskap.
   Karin medverkade vid presentationen av andra kompositioner av John Cage. Vid ett tillfälle var hennes roll att sitta stilla mitt i en fullsatt bänkrad medan skolorkestern spelade. Under ett känsloladdat violinsolo skulle hon hosta, resa sig och tvinga hela bänkraden att ställa sig upp medan hon trängde sig ut.
   Det var ett påfrestande framträdande, men det blev länge ihågkommet och omdiskuterat. Dirigenten tyckte att det varit perfekt.
   Karin skulle ha älskat föreställningen Att lyssna till staden. Musik är mer än bara toner, kommer att fotsätta och utvidgas.
Gunnar Stensson

P.S. Nu kan vi lyssna till barnens skrik och skratt medan fontänen sprutar i Klostergårdens plaskdamm.