Översiktsplanering och
kollektivtrafik har varit ämnen som behandlats två kvällar i rad på
Stadsbiblioteket, organiserade av AFSL respektive
Naturskyddsföreningen.
Anders Larsson från SLU var långt ifrån nöjd med hur
översiktsplanerandet fungerar. Han tyckte inte, i motsats till Mårten
Dunér som såg översiktsplanen som en överenskommelse mellan stat och
kommun, att det inte fanns mycket till dialog mellan dessa myndigheter.
Generellt tas, enligt Larsson, väldigt lite hänsyn till
riksintressen och långsiktiga intressen. Fokus ligger istället på hur
många bostäder man ska få plats med och var vägarna ska gå. Bristen på
långsiktigt och nationellt perspektiv är särskilt tydligt vad gäller
livsmedelsförsörjningen. Lund tillåts expandera ut över världens bästa
jordbruksmark.
Det var också påtagligt hur lite svensk
planering låter sig påverkas av erfarenheter i andra länder. Sverige
sticker ut på flera sätt. Till exempel har Sverige mest vägyta per
invånare i hela världen, och per invånare avsätter vi mest yta till
shoppingcentra i hela Europa, samtidigt som järnvägsinvesteringarna per
invånare är lägst i hela Europa.
I jämförelsen mellan en svensk stad och en med motsvarande
invånarantal i södra Europa, kunde Larsson konstatera att den svenska
staden tog fyra gånger så stor plats. Och på hans bilder såg verkligen
inte livskvaliteten ut att vara sämre.
Det är alltså läge för att förtäta. Men det är som vi vet inte
oproblematiskt. Ett problem är hur kostnaderna för befintlig
infrastruktur ska ske vid förtätning. Och vi vill behålla vår grönska.
Larsson diskuterade övergången mellan stad och land.
Köpenhamns fingerplan från 40-talet är ett klassiskt exempel. I det
mycket tättbefolkade Barcelona fredas en kil in i stadsbygden för
jordbruksproduktion. Tafatta sådana försök i Sverige har ofta fyllts ut
med industrilador, som får utgöra fula entrélandskap. Man borde
planera för vackra entréer till städer.
Jens Portinson Hylander berättade om den skånska
kollektivtrafikens historia. Från mitten av 1800-talet byggdes ett
finmaskigt nät av järnvägar över Skåne tills nästan alla skånska
tätorter hade en järnvägsstation. Men undan för undan nedmonterades
dessa och den regional kollektivtrafiken skulle från sjuttiotalet
skötas gemensamt av landsting och kommuner.
Med storstadssatsningarna på nittiotalet
fick landstingen, senare regionerna, mer makt. New Public Management,
upphandlingar och privatiseringar har tagit oss dit vi är nu. Många
satsningar skapade missnöjespartier som Demokraterna i Göteborg och FNL
i Lund.
För politisk acceptans krävs relevans, effektivitet och
rättvis. Men hur, effektiviteten försöker man mäta i en nyttokvot, men
det blir ofta motsägelsefullt. Hur nå rättvisa? Förslaget om endast
elbilar i Stockholms innerstad möttes med rubriker om att fattiga
bilister bestraffas. Målkonflikterna har ofta varit politiskt
förlamande och resultatet är att det inte blir någonting. Som
höghastighetsbanan nu, till exempel. Det behövs verkligen nya spår. Vad
tänker sig regeringen istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar