Tio dagar som förändrade världen av Gunnar Stensson

 

När FN:s generalförsamling i september 1960 samlades i New York till sin femtonde session inleddes en ny historisk tidsålder, en avkoloniseringens, antirasismens, befrielserörelsernas och de nya nationernas epok. Samtidigt ökade det kalla krigets spänningar och det reella hotet om en kärnvapenkatastrof.
   FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld ledde och dirigerade övergången till en ny tid.
   I centrum för den tumultartade utvecklingen stod Kubas ledare Fidel Castro, som föregående år befriat sitt land från amerikansk imperialism, exproprierat amerikanskt kapital och uppfattade sig som ledare för en befrielserörelse som inte bara omfattade Latinamerika utan i princip hela världen.
   USA hade beslutat att störta honom och president Eisenhower beordrade under sekretess CIA att inleda förberedelserna för den invasion i Grisbukten som genomfördes någon månad senare.
   Fidel Castro reste till New York att företräda sitt land i FN:s generalförsamling och förberedde ett stort tal som han skulle hålla för alla världens nationer. Han var medveten om att USA såg honom som en fiende och att besöket inte var riskfritt.

Den kubanska delegationen fick ett diskriminerande mottagande i New York och inkvarterades på ett sämre hotell. Castro blev ursinnig och hotade att slå läger i Central Park. Delegationen bestod ju av veteraner som just segrat i ett treårigt gerillakrig.
   I stället inbjöds han av den stora och växande medborgarrättsrörelsen att slå sig ner i Hotel Theresa i Harlem, en stadsdel som de senaste åren blivit hemort för miljontals svarta som flyttat från rasförtryckets sydstater. Hans inkvartering i Hotel Theresa blev triumfatorisk och förvandlade hotellet till en central för Black Power. Gatorna var ständigt fyllda av jublande svarta folkmassor. Han besöktes av svarta ledare som Malcolm X och James Baldwin men också av Indiens ledare Nehru, Egyptens Nasser och Sovjetunionens Nikita Chrustjov, som liksom Castro insett att FN:s generalförsamling erbjöd ett utomordentligt tillfälle att sprida sitt budskap till tredje världens ledare.
   I generalförsamlingen fanns representanter för cirka 100 nybildade stater. Storbritanniens, Frankrikes, Portugals och Belgiens koloniala system höll på att rasa samman. Storbritannien och Frankrike hade nyligen tvingats acceptera att Egyptens Nasser nationaliserade Suezkanalen. Frankrike hade lidit ett blodigt nederlag i Indokina och utkämpade sedan åratal ett grymt krig i Algeriet. Portugal slogs brutalt för att behålla sina kolonier i Västafrika och Belgiska Kongo hade nyss befriats och valt Patrice Lumumba till ledare, en ledare som snart mördades av kolonialismens hantlangare. Dag Hammarskjöld omkom, eventuellt mördades, i en flygkatastrof ett år senare under sina försök att lösa Kongokrisen.

Händelserna i samband med generalförsamlingens session skildras och analyseras i Simon Halls bok Tio dagar i Harlem. Fidel Castro och hur det storpolitiska sextiotalet tar sin början, Daidalos 2022.
   Det är både en väldokumenterad skildring av det kaotiska skeendet i Harlem och generalförsamlingen och en analys av den bakomliggande historiska och politiska världsutvecklingen.
   Fidels FN-tal tal tog fyra och en halv timme att hålla och fick många av delegaterna att somna, men spreds över världen och fick historisk betydelse. Chrusjtjov bankade vid ett annat tillfälle i protest ursinnigt i bänken framför med sin sko.
   I USA pågick presidentvalskampanjen mellan Nixon och John F Kennedy, som visserligen var Castros svurne fiende, men insåg vikten av att vinna de svarta väljarnas röster och därför genomförde ett massmöte utanför Hotel Theresa någon vecka efter det att Castro återvänt till Kuba. Därigenom säkrade han ett antal svarta röster som krävdes för att segra i presidentvalet.

Varför är Simon Halls bok om Fidel Castros tal i FN:s generalförsamling 1960 betydelsefull för oss idag?
   Kanske för att den visar oss vad det var som enade 1960-talets vitt skilda ledare Patrice Lumumba, Dag Hammarskjöld, Ho Chi Minh, Che Guevara, Malcolm X, Angela Davis och Martin Luther King: den internationella solidariteten och hoppet om ett Förenta Nationerna med makt att kämpa för jämlikhet, rättvisa och fred. Det är lika grundläggande värden nu som då.