Vi läser i Afrikagruppernas numera färgglada tidskrift 'Södra Afrika' att svenskar betalar bortåt 40 000 kr för att kolla in det Botswana där den fiktiva kvinnliga deckaren Mma Ramotswe dricker sitt rooibos-thé. Andra väljer att lägga sina pengar på att mingla med långt över 50 000 "alternativglobalister" i en jättestadion i Nairobi, uppkallad efter diktatorn Arap Moi.Det är inte så lätt att formulera ett omdöme om dessa gigantiska sammandragningar. Den kenyanska varianten, den hittills enda vi besökt, innehöll över 1 000 händelser över fem dagar, från ytterst seriösa diskussioner om världsläget till de gladaste trumvirvlar, från breda manifestationer mot EU's senaste försök att öppna fattiga länders marknader, till slumfolkets krav på mark för egen bostad och att på sina ekonomiska villkor, dvs gratis, vara med när svaren på världsfattigdomen ska formuleras.
'Alter-globalists' mer än anti-globalister
WSF är ett försök att möta globaliseringens politiska och ekonomiska arenor på samma globala nivå. Immanuel Wallerstein, världssystemteoretikern, var med från början och skapade WSF. När detta det sjätte forumet inleddes "förefaller USA mindre formidabelt, WTO stagnerat och impotent, IMF nästan bortglömt". Wallerstein är kanske optimistisk, men han menar att WSF bidragit till förändringarna och nu möjliggör att ett helt nät av internationella nätverk med stor politisk potential växer fram. I en tidningsartikel nyligen* om denna rörelse av 'alter-globalists' summerade han: "Nu finns det ett starkt nätverk av feminister. I Nairobi bildades ett nätverk av 'labour struggles', och nätverket av bonderörelser har förstärkts. Intellektuella, krigsvägrare, homosexuella har förstärkt sina nätverk. Kampen om vatten, för mänskliga rättigheter, mot AIDS har förstärkts."
"En annan värld är möjlig" var den stolta parollen för Nairobimötet. På mötets fjärde dag diskuterades mycket vad man kan mena med denna paroll. Men framför allt konfronterades olika uppfattningar om vad som ska göras, i stora församlingar samlade under något av de drygt 20 teman som valts.
Feministerna tydliga
Frågan är om inte feministerna leder. När Wangari Maathai fick Nobels fredspris hade ett globalt nätverk redan föreslagit att 'kvinnor' - representerade av tusentals namn - skulle få priset. Sex kvinnliga fredspristagare har nu gått samman för att förstärka den globala kvinnorörelsen I Nairobi deltog tre av de totalt bara tolv kvinnor som under mer än hundra år fått fredspriset. Kenyanska Wangari fick sällskap av amerikanskan Jody Williams och iranskan Shirin Ebadi i en paneldebatt. Senare på eftermiddagen planterade dessa tre kvinnor träd tillsammans med ex-presidenten Kenneth Kaunda vid stadions huvudentré framför världspressens och vår kamera. En aktivist som doktorerat på globala rättviserörelser berättade att WSF i hög grad präglas av den kultur som Italien - Spanien - Portugal - Brasilien har gemensamt; halv anarki, olika kommunistiska tendenser. När Nairobis slumfolk invaderade en presskonferens var de i sällskap med en fransk grupp långt ut på vänsterkanten - journalisterna överöstes med dess material om kampen i Frankrike. Vår aktivistkontakt hade också förstått att den internationella WSF-ledningen var på väg att splittras…
Men de lokala arrangörerna var omåttligt stolta och lyckliga. De hade lyckats ro iland detta jättejippo mycket bättre än vad WSF-ledningen vågat hoppas. Den bedriften ger nu genomslag i alla de många afrikanska organisationer som deltog - kanske det viktigaste resultatet av hela mötet.
Nudröjer det till 2009. När vi lämnade Nairobi var platsen för nästa möte ännu inte bestämd.
Den som är nyfiken på nobelkvinnorna kan kolla på http://www.nobelwomens initiative.org/home.php
Organisatörerna kommer säkert att fylla WSF's hemsida med spännande uppgifter från Nairobi. Ännu har det inte hänt: http://www.wsf2007.org/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar