Ekonomisk realism? av Göran Persson

En viktig, kanske dominerande, anledning till vänsterpartiets tillbakagång under de senaste två valen har varit de motsättningar som hela tiden blossat upp internt. Bakom den uppdelning som varit i olika grupperingar som "traditionalister" och "förnyare" har det funnits många orsaker varav en del varit politiska. En motsättning om ekonomisk politik blossade upp i samband med förslaget på 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Jag och många andra hamnade i ståndpunkten att detta inte var realistiskt och därför talade vi emot det och bidrog kanske till partiets tillbakagång.
Mina motiv var hederliga, jag bedömde förslaget som "plakatpolitik", något jag numera ogillar. Men tvivlen på just detta ställningstagande har börjat hopas och i förra veckan så tippade min vågskål definitivt över. Faktorn bakom detta var en artikel av Johan Ehrenberg i ETC den 9/3. Läs hans artikel här nedan eller på ETC:s sidor.
Vem har rätt och vem har fel i den politiska ekonomiska debatten? Om jag och många andra vänsterpartister med lång politisk erfarenhet låtit oss grundluras av "borgerliga nationalekonomer" är det oerhört pinsamt, så jag lämnar det spåret för dagen.
Ett problem kvarstår dock även efter en avbön i kritiken av vänsterpartiets ekonomiska politik. Inget annat riksdagsparti är i närheten av att se på den svenska statens ekonomiska situation på detta sätt och därmed faller ett av "förnyarnas" huvudkrav på partiets politik. Kravet är att politiken skall vara sådan att partiet kan delta i en regeringsmajoritet, helst rödgrön. Om man erkänner Johans argumentering och fakta kring Sveriges ekonomi så är regeringsmedverkan totalt omöjlig efter nästa val. Det ända som kan ändra på detta faktum är att jag och nästan alla andra bedömmare grovt underskattat Mona Sahlins radikalitet och hennes förmåga att omforma socialdemokratin.

Hur kunde vänsterpartiet räkna fel?
Ursprungligen publicerat i ETC den 9/3. Återges med tillstånd från ETC.

Frågan kommer från Rickard som mailar efter ett föredrag jag höll nyligen. Idag har vi ju sådana stora överskott inom offentlig sektor att det inte finns några som helst problem att anställa 200 000 nya inom offentliga sektor om man snabbt vill minska arbetslösheten.

Skolor, vården, omsorgen… Behoven finns av fler händer och det finns unga arbetslösa såväl som långtidssjuka som vill arbeta. Kanske inte alltid heltid. Men man vill ha ett arbete.
Idag är det 270 000 färre anställda inom offentlig sektor jämfört med 1990. Att nu anställa 200 000 arbetslösa kostar ungefär 10 miljarder hävdade jag på föreläsningen. Att det är så ”billigt” beror på att offentlig sektor redan idag betalar medborgarna för att INTE jobba. Det vill säga arbetslöshetsunderstöd, sjukersättning och så vidare.
Med tanke på att ÖVERSKOTTET förra året blev över 100 miljarder (!) för staten så är det alltså ett synnerligen realistiskt och effektivt förslag om man menar allvar med att ”utanförskapet” ska brytas.
Det här var också ett förslag som vänsterpartiet tog upp i valrörelsen men inte klarade av att försvara i utfrågningar och debatter.
Förslaget dömdes ut av media som ”orealistiskt” och de som var i opposition inom v fick yttra sig om att de var ”oroliga” över partiets utveckling. Man skulle istället visa mer ”ansvar”. Vara ett mer ”realistiskt” parti.
När slutligen Lars Ohly i TV:s partiledarutfrågning skulle förklara förslaget så försökte han vara ”realistisk” och pratade om att det skulle ske ”stegvis” och att det kostade mycket men…

70 miljarder var en siffra som journalister spred vidare. Så dyrt kunde det bli. Men vad i all världen kom den siffran ifrån?
Historien om de 200 000 jobben som blev för dyra är en liten lektion i politiskt rävspel. På ena sidan Lars Bäckström och andra som just förlorat inflytandet inom v.
På andra sidan en nygammal vänsterledning som ville ändra politik, samtidigt som man varit med om och varit ansvarig för de nedskärningar och avskedanden inom offentlig sektor som skett under ”saneringstiden”.
Vinnare blev en borgerlighet som vann valet med mindre än 100 000 röster. En av anledningarna var att det inte presenterades någon tydlig vänsterpolitik mot arbetslösheten.
Många av de siffror som snurrar runt i valdebatter kommer från riskdagens utredningstjänst. Det är ett antal ekonomer som räknar ut vad olika saker kan kosta. De räknar utifrån de frågor man ställer.
Vad Lars Bäckström (liksom andra borgerliga riksdagsledamöter) gjorde var att man helt enkelt frågade vad 200 000 nya jobb skulle kosta om de som anställdes kom från privat sektor. Dvs om vi flyttar arbetande från en del i samhället – privata företag – till en annan del i samhället – offentlig sektor.
Att göra om 200 000 privatanställda till anställda inom skola vård och omsorg kostar då 73 miljarder berättade de räknande ekonomerna.
Det var den siffran Ohly och andra sen mötte i debatten. I själva verket är ju det här en ren manipulation. Det har ingen betydelse om de 200 000 nya jobben kommer från de som har privata jobb eller från de som är arbetslösa. Det enda som händer om de som idag jobbar inom butiker väljer att gå till hemtjänsten, är ju att ANDRA arbetslösa kan få jobb inom butiker. Hur man än räknar så minskar antalet arbetslösa med 200 000, det vill säga samhällets kostnader minskar kraftigt.
Detta vet naturligtvis utredarna.
Egentligen. Men nu var det valrörelse och frågan var ställd av de som var emot förslaget. En förutsättning för utredningen var nämligen att ”en expansion av offentlig sektor kräver ett ökat skattetryck som dämpar efterfrågan i privata sektorn och minskar sysselsättningen där”. Eller ännu tydligare: ”Mot en ökad sysselsättning med 200 000 i offentlig sektor svarar en minskning av sysselsättningen i privat sektor.” Utredningstjänsten räknar helt enkelt med att arbetslösheten ska vara lika stor även om 200 000 människor anställs. Alla förstår ju att det är nonsens. Så länge ett samhälle har stor arbetslöshet försvinner varken efterfrågan eller privata jobb om det offentliga växer. Bara om vi har full sysselsättning kan det gälla. Och till den situationen har vi fortfarande en lång väg när mer än en miljon människor är arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna.

Uträkningen är ett underbart exempel på siffertrixande – den ligger framför mig på bordet och borde vara ett skolexempel på hur man får journalister att agera som borgerliga propagandister i valrörelsen.
Inte så att utredningen bara ljuger. Tvärtom man räknar faktiskt vad det EGENTLIGEN kostar att minska arbetslösheten genom att anställa fler. ”Merkostnaden” är bara 87 000 kr per år. (Det här är högt räknat, men låt gå för det.) För 200 000 blir det då ca 17 miljarder. Att öka antalet anställda med 200 000 skulle alltså – högt räknat – bara kosta 17 miljarder. Vänsterpartiets förslag var alltså minst lika ”realistiskt” som den tandvårdsreform och andra förslag som andra partier la fram i valrörelsen. Kostnaden var aldrig 73 och aldrig 55 eller 45… utan maximalt 17 miljarder. Nu var det inte det som presenterades.Vänsterpartiet lurades av sina egna interna missnöjda och journalisterna hängde villigt på. En radikal politik mot arbetslöshet förvandlades till något ”dyrt”.
Kan vara värt att komma ihåg, nästa gång du får höra att någon inte är ”realistisk”.
Johan Ehrenberg

PS:
Den 5 mars berättar Dagens Industri glädjande att ”utgiftstrycket” sänkts stadigt, det vill säga offentliga sektorns utgifter minskar som andel av BNP. Nu är vi tillbaka på 70-talet, så mycket har offentlig sektors del av ekonomin minskat.
Det intressanta är att de konstaterar att det hela skett ”i det tysta”.
Om det där stod i en radikal tidning skulle det ha kallats för en ”konspiration”.