Några rader bara, om Mikael Wiehe. Nej inte hans musik utan några artiklar han har skrivit, dels som svar på Sydsvenskans attack på honom, dels på DN:s kultursida i måndags. Han säger där det landets tiotusen vänstersinnade skrivkunniga intellektuella tiger om, nämligen att Cuba i huvudsak är en stor positiv tillgång, ett hopp för världens fattiga och förtryckta och detta trots att Cuba inte är en demokrati. Visst, Cuba har en stor mängd brister, där finns t.ex. sextionio samvetsfångar (Amnesty), där finns en caudillo Fidel med självhärskarlater, där finns fattigdom, där finns militarisering och byråkratisering. Men när allt detta är sagt och erkänt erbjuder Cuba ändå något annat och bättre än de militärdiktaturer och fattigdomshålor som hyllas som demokratier av USA och världens liberaler.
Varför så tyst?
Jag tror som sagt att vi är rätt många som uppfattar det så, som ser vad som är huvudsak och bisak vad gäller Cuba. Varför är det då så tyst? Tvärtom är det ju så att många i den allmänna moralpaniken under senare år inte ofta nog kunnat säga att Cuba är en diktatur. Nej, Cuba är ingen demokrati, inte i vår definition och inte i så många andra heller, och i den allt-eller-inget-terminologi som dominerar i dag är det då förstås en diktatur. Och gamarna har länge samlat sig runt omkring för att ta över när den gamle dör, och återinföra demokratin genom att öppna upp för kapitalet och flytta in i de gamla villorna igen. Jag tror att kubanerna kan klara caudillons frånfälle och bevara sitt samhälles goda sidor, men säkert är det inte när konsumtionsvarorna lockar.
Tystnaden då? Ja, jag tror att det är rädslan för att stämplas som kommunist, diktaturkramare och allt vad det är som har resulterat i bristen på stöd för Cuba. Det påstås vara lika illa i vänsterpartiets partiledning. Jag hoppas att Mikael Wiehes ord och oräddhet kan fungera som ett exempel.
1 kommentar:
Bristen i Vänsterpartiet beträffande Cuba är väl den enkelspåriga diskussionen. En del vill räkna Cuba som en demokrati. När andra sedan protesterar mot detta blir de klassade som USA-vänner eller något sådant. Mikael Wiehe påpekade ju att Cuba inte är en demokrati. Antagligen behöver vi en diskussion om vad vi menar med demokrati, så vi kan klargöra vilka länder vi räknar som demokratier. Detta ska naturligtvis inte hindr oss från att kritisera eller berömma länder om andra saker. Även om demokrati är mycket viktigt så är det inte det enda. Dessutom finns det grader av demokrati, olika samhällen kan vara mer eller mindre demokratiska.
Det påminner om v:s resonemang om EU där vi har snöat in åp att lämna organisationen vilket jag ser som föga konstruktivt. Det vore bättre att koncentrera sig på att föra de olika bristerna med EU på tal och hur Sverige bör agera för att få en förändring.
Sven-Inge Cederfelt
Skicka en kommentar