Inte en man, inte ett öre… av Sten Henriksson

Försvaret eller åtminstone militärutgifterna var en gång en av vänsterns stora frågor. Kampen stod inte bara mot tronen, altaret och penningpåsen utan också mot svärdet. Det ändrades under andra världskriget när försvaret av det nationella oberoendet blev en angelägenhet också för arbetarrörelsen. När Hitler stod utanför dörren fick man göra vad man kunde för att stoppa honom. Men visst: de militära hierarkierna befolkades av samma gamla höger som alltid, i betydande utsträckning också av tysk- eller nazisympatisörer.

Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter. Försvarsmakten utsattes för hård kritik av vänsterrörelsen kring 1970 men då handlade det mest om de värnpliktigas inflytande och kvardröjande preussiska attityder hos yrkesbefälet. Delar av vänstern blev pacifistisk och ville avskaffa det militära försvaret, men jag tror att de flesta av oss trots allt ställde upp och, för oss som var män, gjorde vår värnplikt.

En försvarspositiv vänster
Vänstern, t.ex. i form av vänsterpartiet, har också ställt upp för försvaret under åren efter murens fall och Sovjetunionens sönderfall. Vi har varit emot det sanslösa JAS-programmet, vi har krävt nerskärning av försvarsutgifterna, men vi har varit för en fortsatt stark militär apparat till landets försvar. Vi har talat för ett folkförsvar. Det har inte precis hjälpt: militärutgifterna har varit oförändrat höga alltmedan regementena har lagts ner. Den högre militärledningen och deras politiska vänner har systematiskt krossat en mobiliseringsapparat som kunde få fram en halv miljon människor under vapen och en militär/civil infrastruktur som hade byggts under femtio år och kanske var världens mest avancerade. Det var just den sorts försvar som gång på gång har visat sig vara ha en magnifik överlevnadsförmåga.
Vi har i stället fått 204 JAS-plan som vi inte har råd med utan som man försöker bli av med med vilka metoder som helst. Och för militärledningen som just skrotat huvuddelen av Sveriges försvar återstår nu bara att gå in i Nato. Kampanjen för Nato har tagit sig skiftande uttryck genom åren. Numera heter det dels att det inte finns några motsättningar mellan öst och väst längre så vi kan alla samlas i Natos breda famn, dels att Ryssland blir alltmer hotfullt så det är bäst att gå med i Nato. Det pågår också en smygande Natoanslutning under beteckningar som ”interoperabilitet”. Ibland blir det direkt påtagligt: om några månader ska tydligen Nato ha en marin jätteövning i Östersjön och Sverige ska delta under sken av att det handlar om terroristbekämpning.

Så gick det med folkförsvaret
Värnplikten är i huvudsak borta, och så gick det alltså med det folkförsvaret. Att den alls behålles som princip beror på att man vill ha unga värnpliktiga som underlag för rekrytering till de kontrakterade stridsgrupper man nu sätter upp för att använda som utlandsstyrkor. Det sker i EU:s namn men i samarbete med Nato och USA.
Sverige har under många år bidragit med fredsbevarande styrkor under FN-befäl och på så sätt faktiskt gjort insatser för freden i världen. Men vad som nu händer är att styrkorna ska skickas ut med starka vapen i händerna – stridsflygplan, örlogsfartyg, pansar. De ska vara fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande, de ska kunna strida och inte nödvändigtvis verka på FN:s begäran.

Afghanistantruppen ifrågasätts
En sådan styrka finns redan i Afghanistan och mer ska det bli. Det är ingen FN-styrka utan en styrka under Nato-befäl, närmast under en general som har gjort sig känd för sin blodiga framfart när han var chef för USA:s styrkor i området.
Vad som händer nu är att den svenska opinionen har börjat reagera. En namninsamling med 600 namn (där man hittade t.ex. f. försvarsministern Thage G. Petersson) publicerade nyligen ett upprop med krav på att Sverige skulle ta hem sin trupp från Afghanistan. En del av de trupper som nu ska skickas dit utbildas här i Lund – vi tillhör ju det fåtal kommuner som har ett regemente. En god regel är ju att tänka globalt och agera lokalt och det är i det ljuset jag menar man ska se det uttalande av styrelsen i vänsterpartiet i Lund som återges nedan. Jag tror att det är många år sedan man fick se något liknande: en lokal partiorganisation som uttalar sig kritiskt om den militära utbildningen i kommunen. En nyhet skulle man tycka, men Sydsvenskans lundaredaktion kan inte tänka sig att nämna den i någon form.

En konflikt på väg
Jag menar att vi nu är på väg mot en avgörande punkt: den nya försvarspolitiken med legosoldater och expeditionskårer har öppnat en åsiktsklyfta kring försvaret. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa den här utvecklingen, men om sossar och borgare vill ha konflikten så ska det väl få den. Vi får kanske leta upp de gamla militärfientliga slagorden och förbereda oss på att inom något år börja stå utanför grindarna på Revingehed och dela ut flygblad.