Dikt och verklighet av Lucifer

Jag läser i Guardian en engagerad artikel om att det gröna engelska landskapet är hotat. Detta av den lönsamma rapsen som brer ut sig i all sin häftiga gulhet. Och inte är den kallpressade rapsoljan så bra heller som den låtsas och dessutom kräver rapsodling en massa gifter. Ack, man får aldrig vara glad. Jag som just gick och såg fram mot de gula fälten.

I madrassen
Verklighet och dikt: visst låter väl ”ekonomisk brottslighet” väldigt abstrakt. Orden associerar till kontoöverföringar och skentransaktioner på fjärran börser. Men i dag kom verkligheten med berättelsen om hur polisen vid husrannsakan hos en av riskkapitalisterna fann en halv miljon i sedelbuntar gömda i en bilbarnstol. Nu har de båda brottslingarna snott till sig betydligt mer än så och jag ser fram mot att polisen kommer att hitta pengarna, ja, var annars, i madrassen.
Det aktuella brottet lär ha varit användning av insiderinformation. Det ligger något komiskt och självmotsägande i detta. Aktiehandel bygger så klart på kunskap om dagsform, vilket insiders har. Det är ungefär som hästkapplöpningar. De som verkligen har kunskap tillhör dem som lyckas bäst, medan de som singlar slant om utgången får ett medelvärdesutfall. De som lyckas sämst är de som följer råden i tidningarna.

Lekande delfiner
Vi har i tidningarna nyss läst om återkomsten av två svenskar som suttit fängslade ett drygt år i Iran. Man unnar verkligen dem och deras familjer friheten och återkomsten. Varför de dömdes till tre års fängelse för spioneri? De var i Iran på någon form av arbete med betong. Ja, uppgifterna är lite vaga, men själva har de sagt att de turistiskt fotograferade delfiner som lekte i vattnet. Det är bara det att vattnet det gäller är Hormuzsundet, och tydligen hade de av misstag fått med en militär anläggning på bilden. Hormuzsundet är just nu en av världens militärt mest intressanta platser: här passerar alla tankfartyg ut och in ur Persiska viken, detta inför ögonen på det iranska kustförsvaret. Om USA eller Israel angriper Iran kommer Iran nog att svara med att blockera sundet och då blir det ont om olja och världsekonomin bryter samman mer eller mindre. Man kan därför förmoda att betongen i Hormuz avses bli bombad sönder och samman.
De yttre omständigheterna, och den aktiva insatsen av Urban Ahlin (s), vice ordförande i försvarsutskottet, gör förstås att fantasin kräver fritt spelrum och då skulle man kunna hamna i ungefär följande berättelse.

Den alternativa storyn
Humint, människor på marken som ser och hör och fotograferar är förstås guld värt i Iran just nu. Så när CIA-grabbarna får klart för sig att en svenska betongfirma är inblandad i byggena vid Hormuz så pratar de med sina svenska kollegor: ”Vi är tacksamma för allt ni kan få tag på. Och pengar är inget problem.” Och det är klart att grabbarna på den särskilda byrån ställer upp: det vet man ju inte när man själv kan behöva hjälp nästa gång och nu med Nordic Battle Group är ju hela världen vårt arbetsfält, eller hur? Så de pratar med de båda betongkillarna och säger att de skulle kunna göra en viktig insats för Sverige om de passade på och tog lite bilder där, i all diskretion förstås. Det är mest för den goda sakens skull, men det är klart, blir bilderna av hygglig klass kan det nog också bli en rejäl dusör. Och bra kameror får de förstå låna. Tja, det är klart de ställer upp, lite spännande är det ju och ingen stor risk.
Ja och så går det illa. Men sånt har hänt förr och tre år är inte det allra värsta. Det gäller bara att ligga lågt med det hela, Sverige har ju rätt stor handel med Iran. Man pratar med Iran om betongkillarnas ungdomliga oförstånd och att de blivit tubbade av gud vet vem. Och Urban Ahlin (s) som är en varmhjärtad själ tycker synd om dem och/eller känner lite ansvar för vad som hänt. Han får dem fria och berättar varför han jobbat med det här: ”Det är klart att jag engagerar mig, när det är två svenskar som sätts i fängelse i ett annat land, och jag är helt övertygad om att de är helt oskyldiga, säger Urban Ahlin och tillägger att de två också kommer från hans valkrets.” Inte ett öga är torrt efter den berättelsen och så kan det hela sjunka undan i nyhetsströmmen och lyckligt bli glömt.

Bara en fantasi
Det här är naturligtvis en fri fantasi, utan någon som helst förankring i vittnesmål eller fakta. Men skulle det kunnat gå till så här? Ja, det tror jag. Men tråkigt nog kommer vi inte att få veta vad som verkligen hänt. Och med svensk säkerhetspolitik som den ser ut nu så frestas man alltså spekulera så här.
Lucifer

PS. I förra numret anklagar Lars-Anders Jönsson mig och vänstern i allmänhet för att vara antiamerikansk. Det är samma tillvitelse man minns från Vietnamåren och som nu upprepas av bombhögern och med Lars-Arne alltså av bombvänstern. Är också den opinion i USA som nu (alltför sent!) vänder sig mot Irakkriget ”antiamerikansk”? Förhållandet mellan humanitära insatser och nationellt självbestämmande kan vara komplicerat, det ger jag däremot Lars-Anders rätt i. Min hållning är nog att jag tvivlar på den s.k. humaniteten. Var det den som drev CIA att bygga upp albanerna med vapen inför Kossovokriget? Och senast, var det den som drev återigen USA att genom Etiopien invadera Somalia när islamisterna i all sin religiösa nitälskan hade fått lite fred och ordning på det hela?