Ulf Nymark skriver i ett inlägg i veckobladet om diskussionerna på ett av kommunfullmäktiges demokratiberednings möten, där jag är vänsterpartiets representant. Diskussionerna handlade om huruvida kommunfullmäktige ska erbjuda ledamöterna att se Al Gores film ”En obekväm sanning”. Det fattades inget beslut i frågan, men demokratiberedningens ledamöter hade en väldigt intressant diskussion. Jag tycker att ”En obekväm sanning” är en bra film om klimatförändringarna, som jag rekommenderar alla att se. Men denna diskussion är mer komplex för att sluta vid ”det är en bra film som tar upp en viktig fråga – se den”.
Den dag kommunfullmäktige fattar beslut om att hyra Kino och visa film öppnar vi en dammlucka och dränks i ett hav av skrivelser om att visa fler filmer. Personligen har jag många förslag på filmer om viktiga politiska frågor, som jag tycker att kommunfullmäktiges ledamöter borde se. Kommunfullmäktige ska inte utvecklas till en filmklubb – jag är inte politiker för att jag gillar att se på film! Film är ett bra sätt att forma och föra fram politik, vänstern använder det ofta och är väldigt bra på att göra politiska filmer. Men uppdraget att forma och föra fram politik ligger hos partierna (och civilsamhälles andra organisationer), inte på kommunfullmäktige. ”En obekväm sanning” passar bättre på ett medlemsmöte i vänsterpartiet än på en av kommunfullmäktige anordnad filmkväll.
Det är inte bara fel av kommunfullmäktige att visa filmer som för fram en viss politisk åsikt, det skulle också vara att se som ett praxisbeslut inför framtiden. Jag tycker om filmer som visar på konsekvenserna av klimatförändringarna, men jag tycker inte om filmer som propagerar för exempelvis ”friare företagsamhet” eller färre invandrare. Hur kommer det bli i framtiden - ska kommunfullmäktige fatta majoritetsbeslut om vilka filmer ledamöterna ska se för att ”bilda sig”? Nej, film passar bäst hemma (eller på partimötet), och gärna med popcorn som tilltugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar