Vänsterpartiets högsta styrelse har nyss haft möte och det ska bli intressant att se vad som kommer ut både från och av det. Jag tänker i första hand på regeringsfrågan. Kan och vill vänsterpartiet medverka i en rödgrön regering efter ett borgerligt valnederlag 2010? Partiet har som bekant inte haft någon rak linje i den frågan. De som förespråkade ett samarbete på det planet har, bland annat på den senaste kongressen, stämplats som högeravvikare. Å andra sidan gjorde Lars Ohly en del utspel om samarbete i den senaste valrörelsen, även om han vid ett tillfälle fick backa, tydligen efter ett möte i verkställande utskottet. På sistone har som bekant Mona Sahlin inlett en rad sonderande samtal och Ohly har bjudit på kaffe. Det har också sagts att erfarenheterna hos den förra periodens mp- och v- observatörer i finansdepartementet är positiva. Vänstersamarbetet i den norska regeringen har helt klart varit inspirerande och åberopats flera gånger. Men det råder ingen allmän uppslutning bakom en samarbetslinje. Vi noterade tidigare några diskreta markeringar som Camilla Sköld Jansson gjorde i sitt förstamajtal i Lund.
Förra veckan skrev en annan nytraditionalist, Kalle Larsson, en artikel i Flamman där han var något mindre diskret. Om Norge menade han att politikens vänstervridning hade sin grund i en radikalisering ute i samhället och arbetarrörelsen. Utan en sådan grund skulle ett närmare samarbete med socialdemokraterna, till exempel i regeringen, inte leda till någon radikalt förändrad politik. Därför är vänsterpartiets aktuella huvuduppgift att formulera, propagera och vinna stöd för en politik som är verkligt radikal. Detta att sätta enhet underifrån i motsats till uppgörelser på högsta nivå är en klassisk vänsterretorik. Den behöver inte vara fel, men man kan också se saken mer dialektiskt, att partiledningarnas symbolhandlingar främjar olika vänsterkrafter bland gräsrötterna. Det är svårt att idag urskilja någon bestämd fråga eller rörelse som kunde utgöra grund för en vänsterenhet på basnivå. Vänsterpartiets svaga opinionssiffror (4,4 procent i den senaste mätningen) kan ses som ett tecken på den frånvaron.
Kalle Larsson efterlyser en tillämpning av vänsterpartiets nya kommunikationsstrategi. Har vi fattat den rätt ska partiet i fortsättningen framstå som så snällt som det i praktiken är. Vilket till exempel torde innebära att Kalle och andra får hushålla med ett ord som ”kamp”, vars frekvens vår lokala v-politiker Lars-Arne Norborg reagerade på i en genomgång av partiets språkbruk. Om man liksom många analytiker tror att en klart deklarerad vilja till rödgrönt regeringssamarbete är en viktig förutsättning för att fälla borgarstyret, är man kanske beredd att stödja den samarbetsstrategi som Lars Ohly tycks driva, utan att invänta basens radikalisering. En hjälp på vägen kan i så fall vara att få till stånd den typ av symbolhandlingar som vi tidigare har talat om i Veckobladet, såsom gemensamma manifestationer på första maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar