Bättre bygga på asfalt än i Sankt Lars! av Gunnar Stensson

Jag är förvånad över att folk så sällan går på samrådsmöten, ni vet de där tillfällena då man diskuterar vad som ska byggas med byggnadsnämndens tjänstemän.
I tisdags var jag i alla fall på ett. Det handlade om ”hoppbackehuset”, som Sydsvenskan kallade det i en rubrik i onsdags. Någon av er har säkert läst artikeln.
Lunds miljöchef Björn Berséus menar att man inte tagit hänsyn till bullret utomhus och kräver förändringar. Dessutom ligger huset (som flera av husen i Klostergården) för nära bensinmacken. Men den ska bort under alla omständigheter. Larry Andow hade på sin tid tankar på att ersätta den med en tornbyggnad.
Miljönämnden skickar in sin remiss nästa vecka.

Argument mot planen
Visst diskuterades bullret på mötet. De boende i villorna öster om Stattenavägen var som närmast sörjande mangrant församlade. Bullret från gatan var deras huvudargument mot bygget.
Stattenavägen är starkt trafikerad och tillåten för farligt gods. Bygger man det höga och långa hoppbackehuset uppstår en ekoeffekt som förvärrar bullret, menade de.
Gunilla Svensson som ritat huset svarade att de stora och höga portar som bryter igenom fasaden på flera ställen till en del skulle absorbera ljudet.
Ett annat av deras argument var att byggnaden skulle skugga deras villor. Skuggberäkningar visade att det inte förhöll sig så.
Deras tredje argument var att trafiken på Stattenavägen ökar om man bygger 450 à 500 nya bostäder (ungefär motsvarande antalet i den bostadsrättförening som jag tillhör, Vårregnet).
Ett sista argument var att sikten västerut skyms av det planerade huset. Svaret blev att sikten är skymd idag av den höga vallen, som ju ska bort för att bereda utrymme åt Arenaparken.

Arenahallen och trafiken
Ja, ni inser förstås att det framför allt är de närmast berörda som kommer på samråden. Mötena är ytterst demokratiska – för dem som är närvarande. Den kloke och saktmodige Ole Casimir, Lunds planchef, ledde mötet och lät alla komma till tals. Upprepade gånger. Somliga återkommer gång på gång trots att deras argument noterats – eller smulats sönder.
Alla har sina högst hedervärda, men oförenliga perspektiv. Idrottens representanter engagerade sig framför allt i trafikfrågor, eller snarare parkeringsfrågor. De krävde fler och större parkeringar så nära arenan och fotbollsplanerna som möjligt.
Det framgick att de egentligen skulle ha föredragit en anläggning på en åker nånstans utanför stan, omgiven av väldiga parkeringsöknar för tusentals bilar. På samma sätt som Nova.
Via trafiken kom samrådet att domineras av Arenahallen som invigs med ett stort Abba-jippo den 29 september. Detta trots att varken Arenan eller trafiken egentligen hörde till den plan som skulle diskuteras.
Det insnävade perspektivet måste kritiseras eftersom projekten ju i verkligheten är delar i samma större sammanhang. Men Ole Casimir var klok och tog debatten.
Har ni tänkt på att den kolossala, enorma, fyrkantiga jättelåda som kallas Arenahallen beslutades utan debatt och samrådsprocess?
Det beror på att man inom en idrottsplats har rätt att disponera marken som man finner bäst för byggnader och anläggningar utan sedvanlig samrådsprocess.
När man nu genom ett plötsligt bygge har etablerat ett faktum på marken upptäckte man i efterhand att man inte analyserat logistiken som man borde ha gjort. Nu måste trafikplaneringen anpassas efter de förutsättningar som arenakolossen skapat.
Så visst fanns det fog för både idrottsrepresentanternas och villaägarnas frustration. Men den frustrationen handlade inte i första hand om det planerade huset utan om den trafik som Arenahallen alstrar.
De fick förstås höra att den stora poängen med Arenahallen är att den ligger nära centrala Lund och bidrar till centrums attraktionskraft i stället för att utarma det.
–Dessutom, sa Ole Casimir, pågår trafikplaneringen fortfarande. Abba-galan blir ett intressant test på hur trafiken fungerar nu. Så får man se vilka förändringar som blir nödvändiga.

Bevara 1800-talets stadsbild
De nostalgiska argumenten upprepades med intensitet och indignation från flera håll. Det planerade huset våldför sig på stadsbilden, sas det.
När man rör sig utanför stan vill man se en stad med låg bebyggelse överskuggad av domkyrkans två torn, de som Helgo Zetterwall på 1870-talet byggde i stället för de medeltida som han tyckte var fula.
Gunilla Svensson svarade med viss skärpa att varje tid måste få sätta sin prägel på stan och att det inte går att låta Lund stagnera som en sorts 1800-talsmuseum. Staden är en historisk företeelse och som sådan måste den utvecklas. Som exempel på en femtio år gammal förnyelse, på sin tid och långt därefter omdiskuterad, nämnde hon Klostergården.

Klostergårdens perspektiv
Klostergården har ett perspektiv som kan uttryckas så här: bevara naturen och förtäta stan.
Husen i Klostergården är med sina åtta våningar betydligt högre än större delen av hoppbackehuset som bara är fem våningar högt. En bostad på åttonde våningen är ett kap för en pensionär: hiss, stillhet och vida perspektiv. Vi oroas inte av höjden.
Dessutom tillför Arenaparken Klostergårdsfältet nya strövområden med träd och gräs..
När det gäller hoppbackehuset är vår inställning: bättre bygga på asfalt än i Sankt Lars! Fint att bygga 450-500 lägenheter med minimal markanvändning! Det är något helt annat än planen för BUP-området där man vill ersätta en stor markyta med träd, buskar, blommor och frukt med en villaförort med 169 lägenheter. Stor naturskövling för få bostäder!
Vi vill skydda BUP-området från tanklös förortsbebyggelse.
Kanske borde vi hellre se BUP-området som en lycklig möjlighet att i klimatkatastrofens och den biologiska utarmningens tid utvidga det gröna. I så fall borde man inte bebygga det alls.
Södra Lunds enda stora grönområde måste bevaras inte bara för Klostergårdsborna utan för alla invånare i den snabbt växande staden.
Sankt Larsparken och Höje å-området bör vara heliga, menar vi.
Men vi ser också att hoppbackehuset med 1000 nya Klostergårdsbor tillför vårt område nya kvaliteter Servicen förbättras. Klostergårdens centrum vitaliseras. Vi förs närmare Lund.
Den nedslitna skolan, som nu börjar det nya läsåret efter en borgerlig neddragning med fyra lärartjänster, renoveras och byggs ut. När 90 till 100 ytterligare elever tillkommer om några år kan skolans kvalitet höjas.
Hurra för det nya vackra huset som fortsätter Klostergårdstraditionen (den 50-åriga)!
Men den ogenomtänkta trafikplaneringen är ett stort problem också för oss. För det första måste de 100 barnen som dagligen ska passera Nordanväg för att komma till Klostergårdsskolan ha en trygg passage. För det andra måste trafiken på Nordanväg minimeras.
I stort tillgodoses dessa krav i planen genom att man anlägger en kvartersgata öster om hoppbackehuset parallellt med Stattenavägen. Den ska avgränsas med en låg mur. Trafiken avleds från Nordanväg. Längs den nya gatan ska man kunna försörja bostäderna och även Arenahallen.
Men under samrådet visade det sig att man har svårigheter att nå baksidan av Arenahallen med trafik. Ett av de alternativ man diskuterar för att undanröja dem är att låta viss trafik gå på Nordanväg (eller Sunnanväg) och sedan fortsätta norrut längs järnvägen på den stig vi brukar kalla Gröna stråket, men som på plankartorna kallas Källbyvägen.
Som bekant vill vi bevara Gröna stråket som en sammanhängande förbindelse för flora och fauna mellan stadsparken och Höje å. Vi har föreslagit en ekopassage över Ringvägen öster om järnvägsbron för att möjliggöra den förbindelsen.
Risken är nu att Gröna stråket förvandlas till en vanlig transportgata.
I kravet på Gröna stråkets bevarande har vi stöd från många remissinstanser som Tekniska nämnden och Gamla Lund (som båda är positiva till hoppbackehuset i sina remissvar).

Demokrati
Demokrati, ja. Inte många visste att samrådet alls ägde rum. För att veta det måste man vara specialintresserad. Inte ens Byalaget förmådde informera särskilt många trots festen i söndags.
I stället för att äga rum i församlingshemmets stora sal genomfördes samrådet i en mindre källarlokal, som dock var tillräckligt stor för de cirka 30 samrådsdeltagarna, någon promille av de berörda. Men de viktigaste intressena och perspektiven var nog representerade.
Efter samrådets slut gick alla hem, högljutt talande och högst indignerade, precis som det ska vara i en demokrati.
Vi lär få höra mer innan kommunfullmäktige tar beslutet att bygga. Alla här nämnda argument och många till kommer att upprepas i partimöten, nämnder, fullmäktige, insändare och appellmöten.