Schackspel i Kaukasus av Erik Kågström

Georgienkonflikten berördes i två artiklar i förra numret av VB. Båda är kritiska mot den enögda, ryssfientliga tonen i västliga medias rapportering. Lars Anders Jönsson ställer i artikeln ”Politisk felnavigering” frågan ”Vem hotar vem?” och påtalar den pågående NATO-inringningen av Ryssland. Gunnar Stensson tar i sin artikel ”Slutet på amerikansk hegemoni” i viss mån ställning för Ryssland men konstaterar också att ”Vi nu har två egenmäktiga stormakter som i olika avseenden bryter mot det internationella regelverket”.
Jag har inget att invända mot dessa författares beskrivningar av konflikten men finner det anmärkningsvärt att ingen av dem nämner det som väl ändå måste ses som kärnan i sammanhanget – kontrollen över transport av olja och naturgas från staterna kring det Kaspiska havet.
På nittiotalet var ett av president Clintons strategiska mål att göra det energifattiga Georgien till en säker energikorridor för transport av olja och gas från Kaspiska havet till Västeuropa med undvikande av ryskt territorium. Det resulterade i den 160 mil långa oljeledningen BTC från Baku i Azerbaidzian via Tbilisi i Georgien till Turkiets medelhavshamn Ceyhan. Den blev färdig år 2006. För att säkra denna ledning militärt krävdes upprustning av Georgien. Åren 1998-2000 satsade USA 300 miljoner dollar på militär utbildning och vapen i Georgien. Och så har det fortsatt. President Jeltsin var alltför upptagen av inrikes problem och gerillakrig i Tjetjenien för att kunna lägga sig i Clintons förehavanden.
Efter millennieskiftet framträdde emellertid nya spelare vid det kaukasiska schackbordet. Vladimir Putin hade i sin doktorsavhandling deklarerat att ”Staten har rätt att reglera utnyttjandet av naturresurser – särskilt mineraler, olja och naturgas – oberoende av på vems mark de finns”. Som president omsatte han snabbt dessa tankar i verklighet genom att med mer eller mindre lagliga medel förstatliga den ryska olje- och gassektorn. Sedan vände han blickarna mot det kaspiska bäckenet; inte med syftet ryskt tillägnande av tillgångarna men att transporterna av olja och gas ska ske över rysk mark. Av betydelse blev då att få ”västliga intressen” att inse att Georgien inte är tillräckligt stabilt när det gäller energitransporter. Det är möjligt att Putin uppmuntrat lokal milis i Sydossetien och Abchazien att attackera georgiska byar i gränsområdena mot Georgien och därmed provocerat Saakasjvili till anfallet på Sydossetien den 7.8. Condoleezza Rice lär ha avrått Saakasjvili från drastiska åtgärder men han kan ha missuppfattat hur mycket stöd han kunde räkna med från USA.
Geopolitiskt är resultatet av Georgien-konflikten en framgång för Ryssland och ett bakslag för USA. I och med att enklaverna utropat självständighet och blivit erkända av Ryssland kommer BTC-ledningen framdeles att ligga inom skotthåll för rysk militär.
EU har ett projekt kallat Nabucco (se bild nedan) som gäller byggandet för tio miljarder dollar av en naturgasledning från Turkiet till Österrike med anslutning till en existerande ledning från Azerbaidzian via Georgien till Erzurum i Turkiet. Nabucco kanske läggs på is om energikorridoren Georgien inte kan anses så säker längre.
Ett ryskt monopol på olje- och gastransporter från det Kaspiska havet är naturligtvis ett hot mot energisäkerheten i väst. Samtidigt är NATO:s militära inringning av Ryssland ett hot mot det landets nationella säkerhet. De planerade missilskärmarna i Polen och Tjeckien har bara ett rimligt syfte – att förhindra eller i varje fall försvåra en rysk vedergällning efter ett amerikanskt förstaslag med kärnvapen.
Trots bakslaget i Georgien kan USA glädja sig åt att ha fått den västliga opinionen på sin sida mot ett ”revanschistiskt och expansionistiskt” Ryssland. En pånyttfödd kalla-kriget stämning gynnar också den krigiska republikanska presidentkandidaten John McCain. Hans vicepresidentkandidat Sarah Palin är som guvernör även chef för Alaskas nationalgarde. I den egenskapen framställs hon nu som frontfigur i försvaret av USA när de ryska horderna anfaller över Behrings sund.
Rysslands kolleger i Shanghaiklubben vägrar erkänna enklavernas självständighet. Det är förstås en missräkning för de ryska ledarna men när det gäller det egna landets gränser ser man nog som viktigast att det är lugnt i Tjetjenien och oroligt i Georgien. Att drottningen från den orangea revolutionen i Ukraina, Julia Timosjenko, nu gör gemensam sak med den proryska oppositionen ses nog också med tillfredsställelse på ryskt håll. Natomedlemskap för Georgien och Ukraina verkar alltmer avlägset.
Geopolitikern Zbigniew Brzezinski brukar skryta med att han under sin tid som säkerhetsrådgivare till Jimmy Carter lockade Sovjetunionen i en fälla i Afghanistan genom att läcka uppgifter om amerikanskt stöd till Mujaheddin. I dag kan Brzezinski knappast undgå att hysa motvillig beundran för Putins skicklighet som schackspelare i Kaukasus.
För övrigt anser jag att alla tak skall vara vita.