När man talar med likasinnade från andra orter får man ofta höra att Lund är så udda och speciellt att politiska erfarenheter härifrån saknar intresse för andra än oss själva. Tja, kanske det, men jag tänker utan att blygas peka på hur politiska rörelser av mycket skilda slag faktiskt har utvecklats från Lund.
Den nya vänstern
Man kan då börja med det som kom att kallas ”den nya vänstern”, den politiska och kulturella rörelse som verkade i Sverige, säg 1965-1975. Den kom till Sverige från många håll, kanske tydligast från Storbritannien med New Left Review, men visst fick den sitt starkaste fäste i Lund. Via tidskriften Zenit och Bokcaféet spreds den sen vidare. Kjell Östberg, historieprofessor vid Södertörns högskola och författare till den aktuella Palmebiografin kallar mycket riktigt Lund den nya vänsterns huvudort i Sverige.
1970-talets VPK Lund måste väl också anses vara ett viktigt bidrag till politisk förnyelse. Något hundratal unga människor med erfarenheter från solidaritetsrörelserna, framför allt FNL-grupperna, vände blicken från Vietnam och Södra Afrika till kommunalpolitiken i Lund. Sossar och borgare hade här i årtionden snackat sig samman om rivningar, byggrättigheter och trafikleder. Fram kom ett parti som brydde sig om stadsmiljö, daghemsutbyggnad och demokratifrågor, saker som engagerade unga familjer i universitetsstaden. Var man utestängd från dagspressen, nå då fick man göra sin egen tidning och så kom Veckobladet till. Behövdes det musik för att liva upp möten och demonstrationer, ja då fick man starta en egen orkester, Röda Kapellet. Just detta att förlita sig till egna krafter och om nödvändigt sätta sig upp mot partiinstanser i Malmö eller Stockholm var centralt. OK, förnyelsen av vänsterpartiet under sjuttio- och åttiotalen var inge unik lundaföreteelse, men jag tror vi låg i täten för den utvecklingen, och dessvärre ibland lite för långt framme för de andra.
Miljöpartiet
Nästa lundabidrag till Sveriges nyare politiska historia är förstås miljöpartiet. Det startade här i Lund med eldsjälar som Kjell Dahlström, Gunnar Håkansson och André Richelieu. Bakgrunden var vänsterpartiets lokala framgångar i Lund och nu ville man skapa ett parti som hade samma hållning i miljöfrågor, men som inte var socialistiskt. Jag tror vi var många som tyckte det var en rimlig önskan och som såg det parti som var under bildande som en kommande allierad. Jag minns t.ex. hur jag blev inbjuden till samtal om trafikpolitiken i Lund för att överföra erfarenheter om hur det var att jobba med sådana saker kommunalpolitiskt. Miljöpartiet kom också att startas med utgångspunkt från Lund, inte minst med stöd av den besvikne lokale folkpartisten Per Gahrton. Jag tror ingen av oss till vänster ångrar vårt stöd för miljöpartiet den gången. Sen kan man beklaga att Lunds ledande miljöpartister hör till de mest högerinriktade i landet och att partiledningen verkar vara beredd att ge upp det mesta av idéinnehållet för att nå köttgrytorna.
Sverigedemokraterna
Och nu har det hänt igen! I veckans nummer (nr 35) av nyhetsmagasinet Fokus, en svensk variant av svensk Newsweek-/Timekonceptet, presenteras ledningen för Sverigedemokraterna. Det är ett parti om vilket vi nu får höra att det ligger ovan fyraprocentsgränsen för att komma in i riksdagen vid nästa val. Ledningen består av fyra grabbar, ett kompisgäng från Lund. Fokus: ”Det började i Lund för tio år sedan. Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof pluggade alla där. De blev som ler och långhalm under de åren och förde långa diskussioner om vad Sverigedemokraterna borde vara.” De fyra grabbarna sitter på de centrala posterna i partiledningen, med full frihet att t.ex utesluta medlemmar, ett avgörande instrument i ett parti av deras karaktär.
Alltså, det här visar ju att teoretiska studier är aldrig fel, inte heller om man ska starta ett högerpopulistiskt parti. Tydligen har det blivit en del statskunskap. Från Lund kan man också hålla god koll på vad som händer i Danmark där Pia Kjærsgaard i Dansk Folkeparti har visat vägen. Man pekar på det moderna samhällets sämre sidor och globaliseringens sociala konsekvenser och så anvisar man universallösningen på alla problem: återgång till gamla värderingar och stopp för den s.k. massinvandringen. Därmed är det möjligt att ta röster från alla håll: från vänsterpartiet genom antietablissemangshållningen, från socialdemokraterna genom krav på återställande till det förlorade folkhemmet, från folkpartiet genom en ytterligare skärpt hållning i invandrarfrågor och från centern, moderaterna och kristdemokraterna genom nationalism och hyllande av fri företagsamhet och kristna värderingar.
Jag ser nog ändå på SD på ett lite annat sätt än Fokus och många andra. Jag menar att SD:s mål väl inte är att bekämpa invandringen, det är dess propagandistiska medel för att nå det statiska och stagnerade samhälle man drömmer om. Det är en högerdröm, som har attraktionskraft för många människor. Det är som högerdröm den måste bekämpas och inte genom att man låtsas som om partiet inte existerar eller genom att man käftar om deras åsikter i invandringsfrågor. Det är invandringen SD vill tala om och där vinner SD i mångas ögon därför att deras argument och recept är enkla, medan våra är komplicerade. Det är också därför mindre lyckat att skälla dem för rasister. Rasister och nynazister dras till partiet därför att tankegångarna är gemensamma om än olika grova, men partiet kommer att göra allt för att hålla dem utanför rampljuset. Men nu har jag hamnat i en politisk argumentation när jag egentligen bara ville visa på Lunds roll i den nyare politiska historien.
Var finns idédebatten?
Nej, jag vill verkligen inte påstå att ljuset kommer från Lund, och kan behärska min stolthet över att SD startade här. Vad man kan lära är att unga människor, säg mellan tjugo och trettio, som kommer till en ny miljö och som har tid och råd att läsa och snacka och tänka ger upphov till politiska och sociala innovationer. Det är därför det ur vänstersynpunkt är viktigt att det i en universitetsstad som Lund finns en vänsteroffentlighet med högt i tak. Vänsterpartiet i Lund och fribrytarna i Demokratisk Vänster gör tillsammans ett utomordentligt jobb i Lunds kommunalpolitik. Tyvärr är det sällan någon under trettio tänder på kommunalpolitik. Hur kan vi ta till vara på unga människors vilja till engagemang?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar