Att ställa upp till landets försvar av Lucifer

Det verkar som om Anders Fogh Rasmusson, den danske statsministern, i dagarna kommer att utses till generalsekreterare i Nato. Det har han verkligen förtjänat – ingen annan regeringschef smörade så mycket för George Bush som han. Han har varit drivande i Danmarks ivriga försök att komma med i USA:s krig, från ubåten i Irakkriget och danska trupper i Irak och nu i deras krigföring i Afghanistan (just nu 23 döda). Hemma i Danmark har han varit ytterst framgångsrik i att till sin regering knyta det främlingsfientliga Dansk Folkeparti. De många Natoanhängarna på de svenska borgerliga ledarredaktionerna har förhoppningar om att valet av dansken ska göra svensk opinion mer Natovänlig. Jag tror att de tar grundligt fel.

Fredsfrämjande?
Nato fyller ju femtio nu och framställer sig som den stora fredsgaranten. Många kanske föreställde sig att försvarsalliansen hade tjänat ut och skulle läggas ner när Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen splittrades. Alls icke: sedan det skedde har Nato successivt utvidgats till vad som närmast måste karakteriseras som en inringning av Ryssland, ett Ryssland som oavbrutet blivit militärt svagare. Senast var det Ukraina och Georgien som stod på tur, vilket klokt nog motarbetades av Tyskland. Nato är inte så mycket en försvarsallians som en politisk allians som styrs av USA.
Jag kan inte se att Natos verksamhet efter murens fall har varit fredsfrämjande. Vi har ju ett tioårsjubileum nu av bombkriget mot rest-Jugoslavien, i 68 dagar öste man bomber mot kraftverk, broar etc och lyckades därvid döda femhundra serber. Ett humanitärt krig? Aldrig. Och Nato i Afghanistan nu är ju bara en utdragen hämnd av USA efter terrorangreppet den 11 september. Plågsamt att Sverige ska vara inblandat där, under amerikanskt befäl. Det ska bli spännande att se om regering och riksdag går med på den långt mer offensiva roll som snart kommer att krävas av den nya amerikanska administrationen. Kan s+mp+v verkligen gå med på det?

De hade ju rätt
Ett annat tioårsjubileum nu är Seattle, den ekonomiska världskonferensen med WTO och starten på antiglobaliseringsrörelsen. Det är en rörelse som inte utvecklat sig särskilt väl och som definitivt har störts av våldsamheter som har motverkat dess egna syften. Våld är inte bara moraliskt motbjudande utan också dumt. Motsidan är ju de som har all makt och alla våldsmöjligheter på sin sida, det besannas ju ständigt, här i Sverige senast i Göteborg och i Malmö.
Men det avgörande är att utvecklingen har visat att det ekonomiska världssystemet var genomruttet. Det som för alla blivit uppenbart det senaste halvåret började ju långt tidigare, med banker och finansinstitutioner som bröt samman och fick räddas. Världskapitalismen genomgår en kris som många har varnat för och som varit tydligt på väg under hela 2000-talet. Franska och brittiska banker har varit på deken i flera år. Det handlar inte om dåliga fastighetslån i USA, det handlar om världshandel och valutaströmmar, om nationer som lever på kredit, om utflyttning av industrier och arbete. Kommer kapitalismen med sin förmåga till anpassning och återhämtning att återställa allt till det bästa på något års sikt? Det är svårt att tro, inte minst därför att vi också har en klimatkris på gång

Försvaret
Jag kan inte låta bli att säga några ord om det svenska försvaret. Försvarsminister Tolgfors har levererat hymlande svada i ärendet utan samband med vad han sa för några veckor sen. Han har meddelat att om så där fem år ska det bli möjligt för Sverige att ställa 50,000 soldater på benen, varav 22,000 är hemvärnet. Det ska ske med hjälp av en yrkesarmé: Sverige ska alltså få yrkessoldater och en stående här. 2014 ska den samlade styrkan vara mobiliseringsfärdig på en vecka. Jag kan då tala om att för inte så länge sen var jag själv krigsplacerad och kunde vara i tjänst inom ett dygn och att det förband jag tillhörde var stridsdugligt inom två dygn. Vi var några hundra tusen som hade det så
Men det var då det, nu hotas ju Sverige inte av Sovjetunionen längre. Det finns inget krigshot på tio års sikt, det har fastslagits gång på gång. Nej, det gör det inte (men regeringen kan ändå inte låta bli att komma dragande med ryssarna igen).
Jag vill då säga att jag tycker att Sverige ska ha ett försvar och att det inte är fel att ställa 13 stridsvagnar i ett garage på Gotland. Men hotet är inte ryssarna utan att Sverige medvetet förvandlats till ett militärt vakuum. I juni ska Nato ha en storövning i norra Sverige med Kallax som bas för flygstyrkor och därutöver ett brittiskt hangarfartyg. Det är en uppenbar träning för en framflyttning av Natos positioner i ett krisläge. Vilka möjligheter har Sverige i framtiden att säga nej till att Sverige ska stå till förfogande som framskjuten bas för Nato?

Vänsterpartiet – försvarets bästa vän
En SIFO-undersökning i veckan visade att 63 procent vill att Sverige ska ha kvar värnplikten. Det enda parti som går på den linjen och betonar försvarets folkliga förankring är faktiskt vänsterpartiet även om vissa socialdemokratersympatiserar. Måtte vänsteralliansens överläggningar resultera i att nonsenssnacket om att Sverige försvaras bäst i Afghanistan kan tystna och att vi får en värnplikt som kan stärka landet i både fred och krissituationer. Nostalgi? Nej, en insikt om vad som kan gör att ett land kan försvara sig.