Vad vill vi göra med skolan i Lund när vänstern tar över? av Gunnar Stensson

2008 blev Lund bästa skolstad. Det firas i dagarna. Utmärkelsen bygger på den kvalitet som byggdes upp under mandatperioden 2002-2006.
Borgarna gjorde sin första budget 2007. Den började tillämpas vårterminen 2008. Det var då förfallet i Lunds skolor började med minskade anslag, större grupper i förskolan, ett okänsligt fördelningssystem i grundskolan under rubriken skolpeng, en klumpig omorganisation av modersmålsundervisningen och nedskärningar i Komvux. Konsekvenserna av allt detta kommer att börja synas 2009 och fördjupas 2010.
Det kommer att ta ytterligare ett par år innan en reformpolitik på skolans område börjar synas i skolresultaten. I stället får vi ta ansvar för de försämringar som är konsekvensen av borgarnas skolpolitik. Som den gamla barnmobbarramsan sa: ”Att riva ner är lätt. Att bygga upp är värre.” (Medan man läser ramsan för man en hand över offrets ansikte, först neråt från pannan, sen uppåt från hakan, varvid man ser till att näsan får sig en törn).

Skoldebatt
Vi behöver en livligare och bredare skoldebatt inom vänsterpartierna i Lund. I synnerhet i dagens kris. Skolan viktigare än någonsin. Den får inte rustas ner som skedde under 90-tals-krisen. De närmaste åren blir satsningar på komvux och annan vuxenutbildning ofrånkomliga. Jag inleder med några synpunkter på vad som måste ske med grundskolan. I senare inlägg vill jag diskutera gymnasiet, Komvux och modersmålsundervisningen.

Skolpengen
Vad ska vi göra med skolpengen? Ta bort den?
Nej, förändra den: utveckla det som är bra och avskaffa det som är dåligt. När vi ändrar innehållet ska vi kanske också ändra namnet.
Vad är värt att ta vara på i skolpengsbegreppet?
Jo, självfallet att tilldelningen till skolan hela tiden följer antalet elever som går där. Man slipper äska pengar från fullmäktige, summan reglerar sig själv. Ett sådant system har vi haft på gymnasieskolan under många år.
Det dåliga är att pengarna automatiskt ska följa eleven. Visserligen följer skolpengen naturligtvis eleven om han flyttar till en friskola eller om han väljer att ha sin skolgång i en annan kommun. Så har det alltid varit och det kan inte ändras.
Grundskolan är en helhet (egentligen borde det också finnas en ledning med ett helhetsperspektiv inte bara på grundskolan utan också på gymnasieskolan eftersom just övergången mellan skolformerna är en strategisk centralpunkt. Kanske kunde den kallas central skolnämnd). De två grundskolnämnderna måste styra fördelningen mellan skolorna, inte mekaniskt låta elevernas skolval bli avgörande för resurstilldelningen.
Om elever flyr en skola måste man satsa ökade resurser på den skolan för att återupprätta kvaliteten och åtgärda de problem som skolan har. Enligt nuvarande system fråntas en sådan skola de resurser den ursprungligen hade och utarmas ytterligare enligt principen ”från den fattige ska tas också det lilla han har”. Det drabbar elever, föräldrar och lärare.
Om en skola attraherar fler elever eftersom den är problemfri och belägen i ett förmånligt upptagningsområde ska den inte få större resurser enbart av skälet att genomsnittsantalet elever i klasserna stiger från kanske 27 till 29. Tvärtom kan det vara lämpligt att fundera på att flytta något av dess överflöd till mindre lyckligt lottade skolor.
Skolan måste ses som en helhet och styras av ansvariga skolnämnder med överblick.

Skolpengen
Det finns och har alltid i skolan funnits reserver för tilldelning av resurser till skolor med stor andel utlandsfödda, barn till lågutbildade föräldrar och barn med olika funktionshinder. Problemet är att borgarna automatiserat också den fördelningen genom att göra reserven till en del av skolpengen.
Alla vet att det finns massor av utlandsfödda barn och barn till dem som kallas lågutbildade som fungerar alldeles utmärkt och inte ökar skolans kostnader ett dugg.
Samtidigt finns det barn till högutbildade som av olika skäl, kanske karriärgalna föräldrar med destruktiv människosyn, åsamkar skolan stora kostnader.
Somliga funktionshinder leder inte alls till besvär för skolan medan andra kräver skyhöga kostnader. Rättvisa är inte att alla får lika mycket, som i dagens system. Rättvisa är att alla får efter behov.
Det är skolnämndernas uppgift att genomskåda den skenbart objektiva statistiken, se till behoven och styra pengarna dit.
Rektorerna ska vara pedagogiska ledare och i största möjliga utsträckning befrias från administration. Med dagens skolpengssystem förhåller det sig precis tvärtom. När pengarna automatiskt följer eleverna fluktuerar resurserna så att långsiktig planering blir omöjlig. Administrationen belastas i stället med ideliga anpassningsbeslut.
Omläggningen av organisationen för modersmålsundervisningen som innebar att varje rektor själv skulle beställa den innebar en stor och frustrerande ökning av rektorernas administrationsarbete.

Bredare skolfrågor. Meritpoäng för modersmålskunskaper.
Undervisningens kvalitet är i första hand rektorernas och lärarnas ansvar. Läroplaner, kursinnehåll, betygssystem osv bestäms i andra sammanhang.
Men kommunen har ett ansvar för att barnen i Lunds grundskolor alla får lära sig simma och att kostnaden för att genomföra detta inte särskilt drabbar de östra kommundelarna. Detsamma gäller elevernas rätt till kulturupplevelser.
Naturligtvis kan engagerade skolpolitiker framföra synpunkter också i frågor som ligger utanför deras egen beslutsbefogenhet. Initiativ som bidrog till att historia gjordes till ett kärnämne togs en gång i utbildningsnämnden.
Idag ger kunskaper i språk meritpoäng. Men det gäller bara de språk som ingick i det gamla, gamla elitgymnasiet. Här har vi alltså en förbisedd historisk rest med hundraåriga anor. Nå tyska, engelska och franska är viktiga och blir allt viktigare i dagens värld. Det kan finnas skäl att styra eleverna dit.
Men det orimliga är att kunskaperna i modersmål inte ger samma meritpoäng. Kunskaper i arabiska, ryska, kinesiska, swahili osv är en bristvara i Sverige. Undersökningar har visat att de barn som väljer modersmålsundervisning har betyg som överträffar betygsgenomsnittet bland svenska elever i övriga ämnen.
En reform som ger modersmålen samma ställning som de övriga språken är en rättvisefråga, en fråga om att undanröja ett diskriminerande system, en fråga om att förse Sverige med nödvändiga språkkunskaper i den nya världen.

Fortsätt debatten
Jag hoppas på fler synpunkter, synpunkter på sådant jag förbisett, avsiktligt förbigått, missförstått, behandlat onyanserat eller inte haft en aning om. Vi måste förbereda vårt ansvar för Lunds skolor inför nästa mandatperiod. Det är ett kollektivt ansvar.