Penninggaloppen av Lucifer

Jag är inte ekonom, men det är i dag omöjligt att låta bli att försöka förstå vad som händer med världsekonomin. Jag har t.o.m. skaffat ett slitet ex av Klas Eklunds klassiska lärobok ”Vår ekonomi” för att bilda mig. Min är från 1990 och är alltså två till tre kriser föråldrad.
Boken har just utkommit i elfte upplagan, men det verkar inte som om det hade hjälpt med en senare. Bo Rothstein skriver i Axess 2/09: "…marknader har en inneboende logik som tenderar att göra dem självförstörande. … En genomgång jag gjort visar att läroböckerna i nationalekonomi på våra universitet och högskolor är närmast kliniskt rensade från problematiken med marknaders inneboende tendens att pervertera de offentliga institutioner som behövs för att de skall fungera någotsånär effektivt. Och om Eklunds bok:
Landets mest sålda bok i ämnet, Vår ekonomi, författad av Klas Eklund, vilken sedan publiceringen 1990 utkommit i tio upplagor, innehåller till exempel inte en enda rad om dessa problem. Trots att korruption och ekonomisk lobbyism och därmed sammanhängande problem är synnerligen vanliga världen över syns denna problematik nästan inte alls i utbildningen av ekonomer, statsvetare eller andra samhällsvetare. Därmed har man enligt min uppfattning handikappat generationer av studenter vad gäller deras förmåga att förstå grundproblemet i den verklighet de kommer att arbeta i. För att råda bot på detta är ett grundläggande paradigmskifte i såväl forskning som undervisning inom dessa ämnen nödvändigt."
Tja, det verkar som om det finns utrymme för ett och annat studerandeinitiativ när det gäller universitetens läroplaner och kursutbud. Man skulle t.ex. kunna bilda institutionsgrupper som ser på hur det står till i det egna ämnet och sen samverka i en paraplyorganisation, förslagsvis under namnet ”Studerande för ett Demokratiskt Samhälle”. Det kunde väl vara nåt?

Överkonsumtion eller svältkur?
Den osofistikerade krisförklaring jag för tillfället omfattar är följande. Sedan länge – början av 1990-talet – har vi i västvärlden inbillat oss att det numera gäller helt andra ekonomisk lagar än tidigare. Vi har tänkt oss att värdena hela tiden ökar: på hus, aktier etc. och att vår omvärld kan förse oss med de produkter vi vill förbruka. Det har gått bra och har lagt grunden till en överkonsumtion. Den är inte lika hög för alla: vi vet att inom länderna har inkomst- och därmed levnadsnivåskillnaderna ökat dramatiskt. Värst ut på området är USA som har fört ett antal krig och byggt ut sin militärmakt för oerhörda summor. Det har man kunnat därför att världen, framför allt Kina, har satsat sina pengar på amerikanska statsobligationer plus att folk runt om i världen, från Argentina till Zambia, samlar dollar i byrålådorna. Folk i lägre inkomstlägen i USA har kunnat delta i konsumtionen genom att använda sig av kreditmöjligheter, antingen det gällt huslån eller kontokort. Sådan kreditexpansion kommer alltid förr eller senare till ett stopp och nu var det dags. Det blev inte bättre av att krediterna i sin tur blev handelsvaror mellan finansinstituten. Bubblan brast. Alla blev försiktiga, köper färre bilar, bygger inte hus etc. Lågkonjunkturen är här.
Vad gör man då? Tydligen finns det två recept. Det ena tillämpar man i länder som Island och Lettland: de har uppenbarligen haft alldeles för hög nivå på konsumtion och investeringar. De får lån att komma ur det värsta under villkor att de kraftigt skär ner på sina utgifter. Sen finns det andra länder som USA som är lika illa ute. Där jobbar staten i stället med att hålla uppe konsumtionen. Man bekämpar överkonsumtionen genom att se till att den hålls uppe. Och så säger man att det är Keynes metod, den som hjälpte många länder att komma ur 30-talskrisen. Men det var väl en annan sorts kris? Min slutsats just nu är att det inte är rimligt att pumpa ut pengar till skattelättnader etc. Vi borde höja skatten och sen använda pengar till produktiv nytta, dvs. investeringar i infrastruktur, industrier, forskning etc vilket också ger jobb.

Det är Marx som gäller
Jag går vidare i min jakt på bättre vetande. Och då har jag förstått att de verkligt hårda grabbarna inom ekonomin inte läser Veckans Affärer, Dagens Industri eller ens The Economist. Nej det som gäller är Financial Times, den skära, tunnbladiga i fullformat. Och i den en särskild skribent: Martin Wolf, en 62-årig ekonomikommentator med en doktorsexamen i ekonomi i botten.
I veckan intervjuades Martin Wolf i den danska dagstidningen Information. Han förkunnar frankt: -Kapitalismen i dess hittillsvarande form är döende. Det har tagit lång tid för folk – inklusive mig själv – att inse det. I motsats till förr reagerar nu marknaden positivt på statsinterventioner.
Reportern ser sig om i rummet, fyllt av böcker. Men på bordet ligger bara en bok, ”Kapitalet” av Karl Marx. Wolf säger: -Karl Marx var mycket insiktsfull, men det är för tidigt att säga om han hade rätt. Kanske hade Schumpeter ännu mera rätt.
Man kommer att tänka på ett yttrande av Galbraith: I helvetet finns en särskild avdelning för ekonomer där de läser upp sina prognoser för varandra.