Vi närmar oss december och klimatmötet i Köpenhamn. Det är nu uppenbart att där inte kommer att fattas några bindande beslut om nedtrappning av utsläppen av växthusgaser. Om världens politiker finner det omöjligt att genomföra de förändringar som krävs för att vi skall undvika en klimatkris så är det kanske motiverat att inta Gunnar Sandins nihilistiska attityd. Sedan det visat sig att lågkonjunkturen medfört en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp säger Gunnar (VB090904): ”Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man väl välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den”. Nu visar en norsk rapport att utsläppen inte minskat men att dock ökningen minskat från 3 till 2 procent. Att förändringen inte blivit större kan bero på att den minskade oljeförbrukningen kompenserats av ökad för bränning av kol, framför allt i Kina. Det krävs uppenbarligen en avsevärd nedgång i den ekonomiska aktiviteten i världen för att utsläppen skall minska i den omfattning som krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Det är knappast något som ens en långvarig depression kan åstadkomma.
Den framtida utvecklingen av ekonomin i världen torde främst bero på två omständigheter. Den ena gäller vad som kan ha orsakat den nuvarande finansiella krisen. Om det är missförhållanden inom den finansiella sfären eller om grundorsaken står att finna i den reala ekonomin. I det senare fallet skulle den kunna vara otillräcklig ekonomisk efterfrågan i världen till följd av låga löneandelar i ekonomierna och ökande ekonomisk jämlikhet, vilket ansedda ekonomer som Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini anser. Om det enbart är ett finansiellt problem kommer världsekonomin förmodligen repa sig och det kan bli ”business as usual” med tillväxt på 3-4 procent årligen (om det finns tillräckligt med olja). Om det däremot är frågan om bristande global efterfrågan kan konjunkturen väntas dyka nedåt när de nuvarande stimulansåtgärderna trappas ned och upphör.
Den andra omständigheten hänger ihop med oljeproduktionen. Mycket talar för att vi nu kommit in i en peak-oil situation. I våra tidningar har skrivits om att tidigare anställda vid det internationella energiorganet IEA med säte i Paris hävdat att IEA efter påtryckningar från USA gjort och gör alltför optimistiska prognoser om framtida oljeproduktion. Detta stöds av den rapport som nyligen lämnats av en svensk forskningsgrupp under ledning av professor Kjell Aleklett i Uppsala. I den rapporten hävdas att oljetoppen nåddes år 2005 och att vi måste räkna med minskade volymer av olja framöver. I dag är världens oljekapacitet drygt 80 miljoner fat per dag. IEA räknar med att produktionen kan öka till 106 miljoner per dag 2030. I Alekletts prognos kommer inte produktionen att öka nämnvärt över 80 miljoner fat om dagen och efterhand minska och år 2030 uppgå till 75 miljoner fat om dagen.
Världens regeringar är inte förberedda på en situation med permanent oljebrist (Kina är möjligen undantaget). Vid tidigare bristtillfällen pga. ökande efterfrågan på olja har det snabbt kunnat avhjälpas genom att oljebolagen pumpat upp mera olja. Nu är detta kanske inte längre möjligt. I första hand är det transport- och jordbrukssektorerna som drabbas av oljebrist med förödande konsekvenser för världshandeln och världsekonomin och – inte minst - livsmedelsförsörjningen.
Mycket talar sålunda för att det väntar svåra år för ekonomin i vår värld. När den nuvarande krisen började hördes ofta uttrycket ”läge för vänstern”. Därav blev det intet. Det är center-höger som dominerar i Europa. Om det kommer ett nytt sådant läge får man hoppas att vänstern gör sin plikt. Det som krävs är att politikerna återtar den makt de lämnade ifrån sig i samband med avregleringarna på åttiotalet. Makten över penningrörelserna. Förstatligande av bankerna är första steget. Den långsiktiga ekonomiska planering som krävs för övergång till ett energisnålt ekologiskt hållbart samhälle kan inte och får inte styras av finansintressen.
Det regeringarna försummat när det gäller energiomställning försöker framsynta miljöorganisationer att bygga upp. Ofta med målen hållbar utveckling och lokal livsmedels- och energisäkerhet. Förebilden är Transitionrörelsen i Storbritannien. En svensk avläggare till denna är Omställning Sverige (www.transitionsweden.ning.com). En grupp med sju medlemmar har nyligen etablerat sig i Lund. En annan sådan grupp är Klimataktion. I samma anda verkar klimatmagasinet Effekt.
Så Gunnar, i stället för att luta oss tillbaka och avvakta den eländiga utvecklingen kan vi väl bli aktivister och delaktiga i något som kan bli en folkrörelse för nolltillväxtekonomi.
Slutligen kan nämnas ett citat som uppenbarligen riktar sig till undertecknad. Amerikanen Ross Douthat är medförfattare till boken ”Grand New Party” (2008) där det beskrivs hur det republikanska partiet kan vinna den amerikanska arbetarklassen och rädda den amerikanska drömmen. I New York Times 091109 skriver Douthat: ”On the left, there’s an enduring fascination with the pseudo-Marxist vision of global capitalism as an enormous Ponzi scheme, destined to be undone by peak oil, climate change, or the next financial bubble.”
Men visst har det nuvarande ekonomiska systemet ett Ponzi-mönster. Det bygger på skapande av fiktiva värden och en ständigt ökande och efterhand sanslös kreditgivning och kräver omfattande skuldsanering vart femte eller sjätte år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar