Vem kan man lita på? av Lucifer

Det svenska partisystemet som man trodde var fastlagt för evigt rör nu på sig likt tektoniska plattor under samhällskroppen. Det började i förra valrörelsen när moderaterna gick åt vänster och blev det nya arbetarpartiet. Samtidigt hade ju centern behov av att ta avstånd från sitt långa (och framgångsrika) samarbete med socialdemokraterna under Göran Persson. Fram trädde Stureplanscentern och Maud Olofsson. Någon gång under den gångna mandatperioden korsades de båda partiernas politiska trajektorier och nu står alltså centern för de gamla arbetsgivarkraven medan moderaterna gillar kollektivavtal.

Ruschen åt höger
Det här vållade förstås folkpartiet ingen ro. Om moderaterna tar dess gamla plats i spektrum – den liberala och måttfulla borgerliga hållningen – så fick fp söka sig andra jaktmarker och det blev högerut. Fasta normer låg bra till för den nye folkpartiledaren och då sökte sig också fp högerut, om än inte lika långt som centern. Och där hamnade också kristdemokraterna som håller på gamla värden i en tid av allmän upplösthet. Själva det kristna tonades väl ner och de gamla satsningarna på sänkt bensinskatt fick läggas på hyllan, och nu blev det i stället vädjanden till naturkonservativa, ”verklighetens folk”, med husvagn och boende i Bankeryd och önskan om slopad fastighetsskatt. Det gör tre partier till höger om moderaterna och till det kommer ett fjärde, Sverigedemokraterna, med liknande politisk hållning men med en helt annan klassmässig rekrytering. Vad gäller Sverigedemokraterna kan de nog hämta flest röster från småborgare och arbetarklass, folk som tidigare röstat på S och C.

Det Nya Mittenpartiet
Vad händer då? Jo på folkpartiets gamla borgerligvänster-plats finns det övergivna socialliberaler som inte gärna röstar M. De ser det fräscha MP segla upp, ett parti som gillar friskolor, är allmänt humanistiskt, bryr sig om miljön och inte brinner för att höja skatten. Därtill en duktig kvinnlig företrädare i Maria Wetterstrand och så har partiet hängt av sig de värsta fundamentalisterna. Sånt lockar. MP är visst uppe i 10 procent nu och får nog snart 15. Helt enkelt Det Nya Mittenpartiet!
Detta lämnar kvar S som borde ha ett hyggligt läge om det inte hade varit för det här med ledarskapet. Alltså, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. De tycks inte kunna frammana någon entusiasm och jag har inget recept att ge.
Återstår V som definitivt är i ett svårt läge med fortsatt högervåg över Sverige, ifrågasatt partiledare och en välorganiserad mediakampanj mot sig, en kampanj som i och för sig är riktad mot S men som drabbar V. Jag tror det kan ordna sig i valet ändå, förutsatt att man gör en bra valrörelse och inte ger upp sin kritiska position. Det är som missnöjesparti eller mildare uttryckt samhällskritiker V har sin huvuduppgift och då behöver vi få sådana röster också från de som inte alltid artikulerar sin kritik. Om vi överger den rollen återstår bara röstskolk eller Sverigedemokraterna för folk att uttrycka missnöje.

Hur bemöter man Sverigedemokraterna?
Därmed är vi inne på SD och hur man ska bemöta dem. Mitt råd är att man ska bemöta dem som man bemöter vanliga reaktionära borgare. Det effektivaste rådet är att inte diskutera invandringspolitik. Det är nämligen det enda de själva vill och kan och då räcker det fullständigt att avvisa dem på den punkten. Sen kan man följa Ulf Bjerelds (statsvetenskapsprofessor i Göteborg med ytterst läsvärd blog) fyra regler:
1. Undvik att göra förhållandet till SD till en stridsfråga med andra partier.
2. Lyft inte in SD:s frågor på den politiska dagordningen och försök inte vinna röster med deras språkbruk.(Bjereld kritiserar KD med deras tal om ”verklighetens folk” och ”vänsterintellektuella”).
3. Ta debatt med SD i sakfrågor i de organ (t.ex. kommunfullmäktige) där de har vunnit mandat på egna meriter, men sök inte upp dem i nyhetsprogram etc.
4. Delta inte i blocköverskridande uppgörelser för att hålla SD ute. Då stärks bilden av SD som modig opposition mot etablissemanget. (Dessvärre är det många som missar på denna punkt, senast Ingvar Carlsson som talar om regeringar över blockgränserna för att hålla SD utanför inflytande).

Till slut
I dessa spalter har vi ju genom åren haft en och annan synpunkt på Per T Ohlsson på Sydsvenskan, inte minst som ledande talesman för den s.k. bombhögerns med dess entusiasm för insatser i Jugoslavien, Irak m.fl. regioner. Vi ångrar icke ett ord. Däremot måste man ibland ge honom en eloge för hans formuleringsförmåga. I söndagens krönika kom han loss över Vellinge och formulerade där ett uttryck om delar av Vellinges befolkning som vi kommer att bära med oss: ”mexitegelmobben”. Sånt glömmer man inte.