VB vill ännu en gång återge en av Stig Henrikssons krönikor i VLT för att den inte skall missas här i söder. Hans krönikor är mycket läsvärda och de avslutande citaten klart njutbara.
I min ungdom fiskade jag ofta. Efter en lång vandring kom man till sjön eller älven som var målet. Visst fanns det dagar med god fiskelycka, men allt som oftast kastade man ut gång på gång helt utan framgång och fick vända hemåt med tom fångstväska. Och hur många gånger man än brutit vattenytan så var den efteråt lika oberörd som innan.
Det liknar inte så sällan ett kommunalråds bemödanden. Den mesta tiden går åt till att hålla igång det löpande och försöka ta tag i problem vartefter de dyker upp. ”Ett helvete i taget” lär ha varit Olof Palmes paroll för sådant.
Men så strävar man efter att få utrymme för framåttänk. Man har idéer om utvecklingsprojekt och de bygger ofta på att få flera aktörer som drar åt samma håll. För ekonomisk tillväxt t ex finns en utvecklad modell för den typen av gemensamma tag. Den kallas Triple Helix och där är tanken att det allmänna, forskningen och näringslivet koordinerar sina ansträngningar för att skapa tillväxt. Men arbetssättet kan även gälla även samhälleliga problemlösningar, kulturprojekt mm.
Men trots ansträngningar, möten och uppvaktningar får man ofta konstatera att det inte blev något av. Kanske idén inte var så bra. Eller så lyckades det inte att hitta upplägget som skulle få flera intressenter att se fördelarna. För mycket handlar ju om detta; att liksom parallellisera olika aktörers intressen så att vi kan hitta ett gemensamt mål där alla kan vara vinnare om det uppnås.
I ens mörka stunder vill man hålla med Predikaren om att allt är ett jagande efter vind och fåfängligheters fåfänglighet. Idén var inte så ny för ”intet nytt sker under solen”. Eller så stupar projektet på någon annan omständighet utanför ens kontroll. Och visst blir man klokare av misstagen, men ”där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”
Men ibland fungerar det! Efter att mödosamt klarat av allt som stått i vägen för fiskafänget så har man vandrat hela den långa vägen fram till sjön. Oförtrutet har betet kastats i och när kvällssolen redan spelar i vattnet kommer belöningen; det där omisskännliga rycket i linan som gör att den långa vägen hem känns kort. ”Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.”
Stig Henriksson
okänd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar