Som folk är mest av Lucifer

Jag läser i torsdagens NY Times att ”tea party”-anhängarna i USA är som folk är mest. Dvs. de är lite äldre, de är relativt välbeställda och röstar mer republikanskt. De är emot staten, skatter och sociala reformer, de är vita, gifta män (oftast) och tycker att landet är på väg i fel riktning. Obama är inte deras man, han är en farlig socialist.

Nonchalerade, bortglömda och föraktade
Det är sådant som skulle kunna få en att tala om den amerikanska politiska kulturen och om ett opinionsläge som ständigt ger utrymme för högerpopulism. Men en del av orden fastnar i halsen när man i samma dags DN läser en debattartikel av Mats Uvell om vilka som sympatiserar med Sverigedemokraterna. De är ”frustrerade mittenväljare”, de är ”som folk är mest”. Däremot tycker de att det mesta har försämrats de senaste decennierna. ”De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.” Jo, ungefär så är det nog, men det handlar alltså inte om rasistiska extremister.
Jag har mina reservationer mot en del av det som sägs i artikeln. Som folk är mest, nej, folk som förvisso är missnöjda men som skyller på första bästa hackkyckling: invandrarna. Det är ungefär som på 1930-talet när nazisterna skyllde på judarna. Men då som nu: den överväldigande majoriteten av människor i Sverige har bättre förstånd än så.

Det har hänt förr
Sen är det ju heller inte första gången vi ser ett högerpopulistiskt parti dyka upp. Vi som har varit med några år minns ju Skånepartiet, med Carl Herslow som bjöd på brännvin och spelade Edvard Persson-skivor för de skånska massorna. Och Sjöbopartiet vann ju ett val i sin kommun på invandrarfientlighet och Vellingemoderaterna har med stor framgång kört i princip samma linje. Det är så det lätt blir här i den svenska södern. Senast var det Bert Karlsson och Ian Wachtmeister som attraherade de som är som folk är mest. Det är som om alla lärdomar från tidigare skulle vara glömda. Den som vill fräscha upp sina kunskaper rekommenderas läsa Björn Fryklunds och Tomas Peterssons utomordentliga analyser i ”Vi mot dom. Om det dubbla främlingskapet i Sjöbo” resp. ”Skånepartiet. Om folkligt missnöje i Malmö.”, båda från slutet av 1980-talet.
Alltså: det folkliga missnöjet är reellt – mot arbetslöshet, globalisering, privatisering, taskiga sociala förhållanden. Att rösta på vänsterpartiet (eller vanligare att inte rösta alls) har ofta varit ett sätt att visa sitt uppror mot etablissemanget, klassamhället. Om inte vänstern kan fånga upp det missnöjet är vi odugliga som politiska aktörer. Sverigedemokraterna har en uppgift att samla konservativa nationella som är besvikna på kristdemokrater och moderater. Det är tillåtet att gilla folkdräkter och Karl XII, och att vara emot aborter och hylla familjen. Men det är plågsamt om ett sådant parti också samlar arbetarväljare.

Politisk tondövhet
Men man bekämpar naturligtvis inte högerpopulister genom att slå sig ihop med moderater och försöka hålla SD utanför politiska församlingar. Det är pinsamt att se hur socialdemokrater och moderater i Stockholm lovar att gemensamt regera tillsammans för att hålla SD utanför. Miljöpartiet gjorde som bekant samma sak i Skånes landsting. Det vittnar om en total politisk tondövhet hos Carin Jämtin i Stockholm att gå in i en sådan överenskommelse.
Och det är naturligtvis lika dumt av Ung Vänster att vägra ställa upp där Sverigedemokraterna är med. Det finns personer i SD som har en klart rasistisk framtoning och det är lätt att känna en spontan motvilja mot dem. Men det motiverar inte en bojkott. Den motverkar sitt syfte, den leder till att folk frågar sig om man inte har motargument eller om man vill vara en del av det politiska etablissemanget. Uppmaningen får bli: läs Sverigedemokraternas partiprogram, kolla deras patetiska uppträdande i de politiska församlingar där de redan finns och avslöja dem! De är inga vågmästare, de är högerpopulister.

Nu kommer Coca-collan
Till slut kan jag inte låta bli att berätta om det senaste från Bolivia. Det handlar om Evo Morales, den utomordentlige folkledaren vi sist lyssnade till i Köpenhamn. Han är också gammal coca-odlare och hjälper nu till att lansera den nya drycken Coca-colla. Den är uppkallad efter folkgrupp colla på höglandet och säljs som en söt, mörk läskedryck i röda förpackningar. Det kan bli något. Vi är säkert många Boliviabesökare som lärt känna cocabladets helande inverkan. Jag vacklade ut på flygplatsen i La Paz (höjd drygt 4000 m över havet) och kände mig svag och illamående. Men lyckligtvis möttes jag där av en omtänksam mottagare med en hel termos med coca-the, en mild om än inte direkt välsmakande dryck mot höjdsjuka och jag blev genast bättre. Cocabladet är milt stimulerande och hjälper också mot trötthet och hunger. Washington har ju i sitt ”war on drugs” bekämpat cocaodlingen. Där har man missat, det är cocain som är farligt, inte cocablad.
Coca-Cola brukar ju ses som en symbol för USA-imperialismen. Har Morales med sin Colla öppnat en ny front i den politiska kampen om Latinamerika?