Jag besökte Älghult mitt i det småländska glasriket ett par dagar efter valet. I Smålandsposten läser jag att 8 procent av invånarna röstar på Sverigedemokraterna.
Älghults centrum. Det hundraåriga vita hotellet förfaller. En libanes försökte återuppliva det förra sommaren, men brandmyndigheten underkände byggnaden.
I den forna restaurangen kan man se en plastimitation av Tutanchamons mumiefodral i naturlig storlek, en del av den egyptiska inredning som väckte allas häpnad.
Här låg tidigare Smålandsbanken och AB J G Karlbergs stora lanthandel. Fiskaffär, charkuteri, mjölkbutik, bok- och pappershandel, järnvägsstation. Det fanns också en kiosk där jag inte bara kunde köpa DN utan också BLM och All världens berättare. Nu finns en mindre Coop-butik (jag köper Idealmakaroner och Aftonbladet), Sunes Cykel och Sport och Anettes blommor.
Solen skiner. Vid bordet utanför Coop sitter fyra palestinska män. De pratar, skrattar, röker och ser ut att trivas.
Under årtionden har flyktingar passerat Älghult i väntan på uppehållstillstånd, men aldrig stannat längre än några månader. Kontakten med Älghultsborna blir sporadisk, också på grund av språksvårigheter. De är inhysta i den byggnad som på 50-talet var kommunalhus.
Älghult var centralort i en av Sveriges största kommuner. Nu är den infogad i storkommunen Uppvidinge. Yngre älghultsbor jobbar och handlar i Växjö, Oskarshamn, Kalmar och Nybro. Inflytandet i lokalpolitiken är svagt, men när skolan skulle läggas ner tog man initiativ till en friskola för de få barnen
Flertalet kunder i Coop denna morgon är pensionärer som jag känner, före detta arbetare på Älghults glasbruk (som en gång försåg amerikabåtarna med glas) eller på sågverket. Andra är gamla bönder från gårdarna i de små byarna. Hagar och åkrar växer igen. Ekonomibyggnaderna förfaller.
En gång styrdes kommunen av socialdemokraterna med stöd av bondeförbundare och kommunistiska arbetare i glasbruken (det fanns ett tjog i kommunen, flera ganska stora (Alsterfors, Rydefors, Björkå); nu rasar byggnaderna och fönsterrutorna är sönderslagna i de tomma bostäderna). På 1 maj och Folknykterhetens dag tågade bruksorkestern i täten för demonstrationer
8 procent Sverigedemokrater i Älghult. Knappast mina gamla bekanta, men kanske deras barnbarn. När jag går ut ur Coop skiner fortfarande solen och de fyra palestinierna pratar och skrattar. Ingen tar notis om dem.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar