Krönika den 26/9 - 2010 av Stig Henriksson, Fagersta
Det är det kloka folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandbergs, råd till regeringen. I Landskrona där Sverigedemokraterna (SD) tappade tre mandat. Vi kanske tolkar uppmaningen lite olika, men i grunden är det riktigt: vi som har eller verkar i majoritetsställning ute i landet har inte fått den positionen för att hantera SD utan för att hantera vår verklighet.
Det är lite märkligt att nu dagarna efter valet läsa om hur chockade både folk och politiker är över SD:s intåg i riksdag, landsting, regioner och kommuner. Hur då chockade? Med opinionsundersökningar enligt Dr Spocks modell var fjärde timme (eller var det fyra gånger per dygn?) och de flesta visade just detta.
Nå hur ska nu detta förstås? För risken är att det stannar vid att fördöma SD, väljarna, media, övriga politiska partier eller någon annan grupp så kan vi vända oss om och somna till igen.
Och förstår man inte kommer också eventuella försök till motåtgärder att bli, inte bara verkningslösa, utan även rent kontraproduktiva. Till exempel har nog få saker gynnat SD så mycket som den intensiva kamp Vänstern berömmer sig över att ha fört. Det vill säga när den förts på det principiellt felaktiga, men också taktiskt särdeles förfelade sättet, att störa möten eller rent av att misshandla bärare av misshagliga åsikter.
En annan utmaning, som en del med bister glädje ser fram emot, är att försöka krossa SD i debatterna i de olika parlamenten. Flertalet företrädare saknar helt partiledarens retoriska skicklighet och verkar helt utan kunskaper om hur kommuner och landstings styrs och detta med inkomster och utgifter. Stannar det vid detta så räcker det nog för att skapa frustration bland dem och deras väljare. Men då bäddar man bara för en besvikelse som nästa gång för dem - SD såväl som väljarna - ännu längre bort i terrängen.
Än mer garanterat kontraproduktivt är det som väljarna i allmänhet och SD:s i synnerhet ser som organiserad mobbning. Vägra vara i samma rum, vägra hälsa och stänga ute från rum ens parlamentariska styrka bör ge tillträde till etc. Det kan säkert kännas skönt att på så vis markera sin moraliska, politiska och numerära överlägsenhet. Men om ambitionen är att vinna tillbaka SD:s väljare behöver man nog inte tänka så många sekunder för att inte ge SD den gratischansen att bortförklara sina bristande resultat när nästa valdag gryr.
Jag vill börja i en annan ände än detta eviga ältande om att ”ta debatter” och moralisera över både SD och människors väljarbeteende eller ironisera över enskildheter i SD:s förvisso egenartade program..
Låt oss börja i statistiken! Var har SD i allmänhet inte gått fram?
I en hel del kommuner där ett lokalt parti har etablerats har de potentiella SD-väljarna uppenbart inte sett något behov av just SD. Någon annan har kunnat artikulera både misstron mot de etablerade partierna, men också förhoppningen om nya tag, någon som i alla fall ”rör om i grytan” vilket tycks vara ett favorituttryck i sammanhanget.
Vidare är det dåligt SD-stöd i kommuner som Danderyd, Österåker, Täby, Vallentuna och Stockholm där ändå moderaterna förlorar starkt. Antingen för att där bara bor fina människor och humanister. Eller för att där vare sig finns andra invandrare än de som städar kontoren och hemmen, inga större grupper av marginaliserade "fattiga, vita" och inte heller någon rädsla för vart samhällsutvecklingen är på väg. Tvärtom; med jobbskatteavdrag, RUT och lägre fastighetsskatt går ju allting åt rätt håll.
Det är det kloka folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandbergs, råd till regeringen. I Landskrona där Sverigedemokraterna (SD) tappade tre mandat. Vi kanske tolkar uppmaningen lite olika, men i grunden är det riktigt: vi som har eller verkar i majoritetsställning ute i landet har inte fått den positionen för att hantera SD utan för att hantera vår verklighet.
Det är lite märkligt att nu dagarna efter valet läsa om hur chockade både folk och politiker är över SD:s intåg i riksdag, landsting, regioner och kommuner. Hur då chockade? Med opinionsundersökningar enligt Dr Spocks modell var fjärde timme (eller var det fyra gånger per dygn?) och de flesta visade just detta.
Nå hur ska nu detta förstås? För risken är att det stannar vid att fördöma SD, väljarna, media, övriga politiska partier eller någon annan grupp så kan vi vända oss om och somna till igen.
Och förstår man inte kommer också eventuella försök till motåtgärder att bli, inte bara verkningslösa, utan även rent kontraproduktiva. Till exempel har nog få saker gynnat SD så mycket som den intensiva kamp Vänstern berömmer sig över att ha fört. Det vill säga när den förts på det principiellt felaktiga, men också taktiskt särdeles förfelade sättet, att störa möten eller rent av att misshandla bärare av misshagliga åsikter.
En annan utmaning, som en del med bister glädje ser fram emot, är att försöka krossa SD i debatterna i de olika parlamenten. Flertalet företrädare saknar helt partiledarens retoriska skicklighet och verkar helt utan kunskaper om hur kommuner och landstings styrs och detta med inkomster och utgifter. Stannar det vid detta så räcker det nog för att skapa frustration bland dem och deras väljare. Men då bäddar man bara för en besvikelse som nästa gång för dem - SD såväl som väljarna - ännu längre bort i terrängen.
Än mer garanterat kontraproduktivt är det som väljarna i allmänhet och SD:s i synnerhet ser som organiserad mobbning. Vägra vara i samma rum, vägra hälsa och stänga ute från rum ens parlamentariska styrka bör ge tillträde till etc. Det kan säkert kännas skönt att på så vis markera sin moraliska, politiska och numerära överlägsenhet. Men om ambitionen är att vinna tillbaka SD:s väljare behöver man nog inte tänka så många sekunder för att inte ge SD den gratischansen att bortförklara sina bristande resultat när nästa valdag gryr.
Jag vill börja i en annan ände än detta eviga ältande om att ”ta debatter” och moralisera över både SD och människors väljarbeteende eller ironisera över enskildheter i SD:s förvisso egenartade program..
Låt oss börja i statistiken! Var har SD i allmänhet inte gått fram?
I en hel del kommuner där ett lokalt parti har etablerats har de potentiella SD-väljarna uppenbart inte sett något behov av just SD. Någon annan har kunnat artikulera både misstron mot de etablerade partierna, men också förhoppningen om nya tag, någon som i alla fall ”rör om i grytan” vilket tycks vara ett favorituttryck i sammanhanget.
Vidare är det dåligt SD-stöd i kommuner som Danderyd, Österåker, Täby, Vallentuna och Stockholm där ändå moderaterna förlorar starkt. Antingen för att där bara bor fina människor och humanister. Eller för att där vare sig finns andra invandrare än de som städar kontoren och hemmen, inga större grupper av marginaliserade "fattiga, vita" och inte heller någon rädsla för vart samhällsutvecklingen är på väg. Tvärtom; med jobbskatteavdrag, RUT och lägre fastighetsskatt går ju allting åt rätt håll.
Fagersta har 50 % fler utlandsfödda än en genomsnittskommun. Vi har 50 % färre med högskoleutbildning än en genomsnittskommun. Vi har ingen större glädje av växlingen från fastighetsskatt till fastighetsavgift, använder säkert RUT i ganska blygsam omfattning och jobbskatteavdraget höjer inte levnadsstandarden för de många som ännu i finanskrisens spår är arbetslösa eller de som inte ser någon framtid vare det finanskris eller ej. Och saknar ett lokalt parti.
Men vi har faktiskt inget invandrarproblem. Vi har en extremt väl fungerande flyktingmottagning och boende för ensamkommande unga pojkar. Det fungerar bra även om ortsborna något förundrat konstaterar att gossarna har starka klagomål på att inte ha egen dator och uppkoppling till Internet. Men vi har också under året haft en stor spontaninvandring av somalier. 120 personer i samma del av staden märks i lilla Fagersta och i upptagningsområdets skola och oron börjar gro. Men myllan är inte invandringen eller de ringa problem den fört med sig så långt.
Trots detta. I Fagersta vinner SD två lokala mandat. De har ett, säger ett, namn på valsedeln, de har inget lokalt program, bedriver ingen lokal valrörelse och skriver inte ens en insändare (i alla fall under eget namn). I en kommun där folk väljer väldigt aktivt: förra valnatten hade man i varje val ett parti med en egen majoritet - men det var olika partier i alla tre valen. I en sådan kommun får de ändå 4,57 % av rösterna i kommunalvalet.
I andra kommuner ökar SD trots att de kanske inte ens besatt de mandat de fick förra gången, besatt dem men hoppat av eller suttit med hela perioden men inte gjort fler knop än att underteckna sedvanliga cirkulärmotioner om stopp för flyktingmottagning od. Men i en del kommuner har deras enda aktivitet varit att suga ut partistödet trots ingen som helst aktivitet på orten eller faktisk representation i kommunfullmäktige. Och ändå ökar de.
Det visar, menar jag, en tydlig sak som nog gäller väldigt stor del av SD:s väljare. De väljer inte SD pga deras politik - för t ex här i Fagersta har de ju ingen. De väljer SD för att skicka ett budskap till "oss andra”.
Det är inte SD och deras politik som egentligen är problemet utan det är grupper som upplever sig marginaliserade i samhället och ointressanta för politiken. Och handen på hjärtat: vem har en politik för framför allt unga, lågutbildade män? Eller ens för sk fattigpensionärer? Eller för unga, ensamstående mödrar?
Och vänsterpolitikens uppgift är inte i första hand att "ta kamp" mot SD med vare sig parlamentarisk mobbing, fördömanden av dem och deras väljare eller ens alltför många fackeltåg. Och framförallt inte ytterligare gynna dem med de som sagt principiellt felaktiga och taktiskt vansinniga mötesstörande aktiviteterna etc. Utan att arbeta för att minska det sociala rum där SD gror. Inte mycket sades i valrörelsens auktionsliknande debatter som de lågutbildade unga männen kunde känna var en politik för dem. Lite sades det om den ökande fattigdomen bland ensamstående föräldrar. ”Pensionärerna” gavs förvisso frikostiga löften vilket är fördelningspolitiskt lika träffsäkert som att lova halverad hyra till alla oavsett om de bor på Strandvägen i Stockholm eller Sjövägen i Fagersta. Eller bidrag till alla rödhåriga.
För att minska det sociala rummet för SD måste detta ändras på. Vi måste tillsammans skapa en politik som fångar upp både den fattigpensionärens likväl som den arbetslöse unge mannens eller den ensamstående förälderns förhoppningar och farhågor, drömmar och mardrömmar.
Hantera Sverige, inte SD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar