Vems är universitetet? av Lucifer

När Lunds universitet fyllde 300 år 1968 uppstod en del politisk oro och inte sällan blev det demonstrationer. Ett av de slagord som ropades då var: Vems är universitetet? Det är en fråga som nog kan sägas vara aktuell igen.

En modig artikelserie
Ja, det är helt enkelt omöjligt att låta bli att säga några ord om Sydsvenskans granskning av rektorn för Lunds universitet, Per Eriksson, under förra veckändan. Som helhet är det en ovanlig och modig artikelserie som Sydsvenskan har all heder av.
   Jag har väl läst Sydsvenskans lundasidor till och från under så där femtio år. Där har väl sagts ett och annat, t.ex. om kommunalpolitik på Jan Mårtenssons tid. Det har väl också förekommit material om universitetet, men då alltid lika bejakande. Det är inget konstigt, man biter inte gärna den hand som föder en. Medgörligheten och viljan att se allting i ett positivt ljus har varit utan gräns. På universitetet blomstrar de lysande forskarna och vad kan mäta sig i skönhet med Lunds magnolier? Det bar väl aldrig hänt att ett spex uppfört i anslutning till siste april fått en dålig recension i Sydsvenskan. Spexen är alltid lika bra, de är ju lundaspex.

Morgonkaffet i vrångstrupen
Men vad som hänt nu är att Sydsvenskan har brutit sin tystnad och granskat en chefstillsättning vid universitetet med samma allvar som man kunde ha gjort med en kommunal tjänst. Det har inneburit att stora delar av läsekretsen har satt morgonkaffet i vrångstrupen och gissningsvis kommenterat lundaredaktionens förehavanden för tidningsledningen. Jo, man är inte van vid sådan granskning.
   Vad är det då som har kommit fram? Nej, det är knappast några stora brott. Rektorskandidaten har varit väl yvig i förteckningen av sina egna företräden och får väl på några punkter anses ha sockrat sin cv och då överträtt gränserna för det anständiga. Men det är ingen vanlig akademisk befordringsstrid. Sådana är inte alltid så trevliga men de brukar röra sig om hur man värderar vetenskapliga insatser.
   Det gör inte den här. Per Eriksson har många företräden, men det är ingen som påstår att han är en framstående vetenskapsman. Han rör sig där i vad som skulle kunna kallas i lägre docentklass. Vad han kan är att skapa kontakter med politiker, ämbetsmän och företag och få fram pengar till den egna verksamheten. Det var det han gjorde när han for till Ronneby/Karlskrona och skapade Blekinge Tekniska Högskola. Ingenjörskurserna i Blekinge som levt ett stillsamt liv blomstrade plötsligt och pengar till både undervisning och forskning strömmade till Blekinge. Länet behövde ju allt stöd det kunde få när arbetslösheten härjade. Ont om studenter? Inget problem, i Asien fanns det så många man ville ha. Lärare, ja de kunde man betala bättre än snåljåparna i Lund.

Två forskningsadministratörer
Efter BTH blev Eriksson chef för Vinnova, statens organ för stöd åt teknisk forskning och utveckling, och tycker jag, där gjorde han ett beundransvärt jobb. Tidigare generaldirektörer hade inte gjort något särskilt. Eriksson hämtade styrka ur den finska forskningspolitiken och visade hur eftersatt Sverige var och fick väl åtminstone lite gehör för sina synpunkter.
   Men så var det då dags för Lunds universitet som behövde en ny rektor, en rektor som kunde skaffa pengar och synas i media. Inte minst den tekniska fakulteten, alltså LTH, var ihärdig på den punkten. Men för att kunna väljas till rektor krävs dessutom att man är professor och det var problemet. Man löste det.
   Rektorsvalet stod till slut mellan Per Eriksson, civilingenjör mm från LTH, och Per Omling, fysikdoktor i Lund. Omling är chef för Vetenskapsrådet, ett organ med mycket högt anseende och han har en långt mera traditionell akademisk meritering. Professor i fasta tillståndets fysik, alltså sådant som handlar om halvledare och div. materialegenskaper och med betryggande långa publikationslistor.

Två ideal
Man kan kanske säga att striden dem emellan och den tveksamhet som delar av universitetet känner inför Eriksson handlar om striden mellan två ideal för akademiska ledare. Den äldre typen är en framstående forskare som åtnjuter sina kollegors förtroende. Det är så man valde prefekter, dekaner och rektorer förr: ledaren skulle vara primus inter pares, den förste av likar, om man ska uttrycka sig riktigt akademisk. Den andra typen är den som har gällt i sådär tjugo år nu, den som internutbildning och styrelser vill få fram, managern. En universitetsinstitution, en fakultet, ett universitet ska drivas som ett företag, med den moderna företagsledningens alla verktyg i ledarens hand. En majoritet i Lund ville ha den senare sorten och var då beredd att tumma ganska rejält på div. synpunkter om delikatessjäv och formella regler. Man såg till att Per Eriksson blev professor och sen var fältet fritt för att han kunde bli rektor.
   Det var lite komiskt i början när det plötsligt kom invändningar mot Erikssons frikyrkliga bakgrund. I själva verket var den en integrerad del av det paket man valde. I varje fall för oss som har bott delar av vårt liv i Jönköping är Erikssons skicklighet, målmedvetenhet och driftighet karakteristiska drag i det småländska näringsliv som växt fram samman med frikyrkokulturen.

En komplott mot LTH?
Hur det kommer att gå? Nu har prorektor ihop med Allan Larsson och LTH:s rektor anlitat en advokat för att utreda om allt har gått rätt till. Det lugnar sig nog. LTH-folket, ständigt ömhudade, känner ifrågasättandet av Erikssons tillsättning som kritik av LTH självt, och förmodligen en del av en komplott igångsatt av naturvetare och humanister. Vad gäller Eriksson har han väl varit just så framgångsrik med pengar och projekt som man tänkte sig när man valde honom.
   Men kvar står frågan: hur vill vi att universitet ska se ut, vem ska det tjäna och vem ska ha makten där? Vems är Universitetet?