Det nya samhället av Erik Kågström

2. Ett ekonomiskt credo

År 594 före Kristus valdes atenaren och poeten Solon till archont och en av Greklands Sju Vise. Han stiftade en lag – seisachtheia - som innebar att alla  skulder avskrevs. För skuldsättning som lett till slaveri gällde påbudet också retroaktivt.

Solon638 – 558 f. Kr.

Något liknande är kanske det enda som skulle kunna rädda medborgarna i PIIGS-länderna från långvarigt skuldslaveri och förhindra att Europa sjunker djupare i skuldmoraset. Men världen styrs i dag inte av vise män utan av Marknaden.

I min strävan att förstå det som händer i världen har jag ibland tänkt att jag kanske borde skaffa mig någon form av ekonomisk utbildning. Men efter att ha läst den australiensiska ekonomen Steve Keens bok ”Debunking Economics. The naked emperor dethroned?”  (Ung. Den nyklassiska ekonomin avslöjad…)  stärktes jag i min uppfattning att klassisk eller nyklassisk ekonomi inte är något bra hjälpmedel för sanningssökare. Så jag förlitar mig på intuition och en gnutta logik när jag försöker utvärdera världshändelserna. Keens bok  är en utökad och uppdaterad upplaga av en bok som först kom ut 2001. I boken avfärdas steg för steg de modeller och falska förutsättningar som den nyklassiska ekonomin bygger på. Ur vetenskaplig synpunkt säger Keen att denna ekonomi ligger på samma nivå som astronomin före Kopernikus och Galilei. Han nämner de alternativa ekonomiska skolor som finns. De är alla kritiska mot den nyklassiska skolan men ignorerar varandra vilket gör att det inte  uppstått någon samlad opposition. Nu har läkarvetenskapen också börjat ifrågasätta den nyklassiska ekonomin. Dr Paul Glimcher vid neuroekonomiskt centrum, New York University har vid försök på hjärnor förgäves sökt finna bekräftelse på nyttomaximation, en hörnpelare i nyklassisk ekonomi.

Ännu inga tecken på nyttomaximation

Mitt nuvarande ekonomiska credo grundades 2004 med övertygelsen att ökande ekonomisk ojämlikhet på sikt skulle orsaka finansiell kris och depression. Globaliseringen av världsekonomin sedan 1980-talet har medfört att löneskillnaderna i världen har minskat. Det har skett en ökning i tillväxtländerna och en minskning i den industrialiserade världen. I Europa, USA och Japan har löneandelen av förädlingsvärdet i ekonomierna sjunkit och konvergerat till omring 65%. Eftersom lönerna svarar för huvuddelen av efterfrågan i en ekonomin betyder det att värdet av det som producerats blivit  större än den köpkraft som genererats av lönerna. Otillräcklig efterfrågan leder till stagnerande ekonomi och recession. Men trots att globaliseringseffekten varat i flera decennier har världsekonomin ändå med några undantag vuxit med omkring 3% om året. Det har möjliggjorts av att många skuldsätter sig och konsumerar för pengar som de räknar med att få i framtiden. För att använda Occupy-rörelsens termer kan  man säga att de rikaste 1% lånar pengar till de mindre rika 99% så att de sistnämnda kan konsumera mera och så att produktionen, och därmed vinsterna, kan fortsätta att öka. Så kan det fortsätta en tid men efterhand ackumuleras en mängd obetalbara skulder och då blir det problem.

Det mesta av de pengar som cirkulerar på marknaderna har skapats ”ur tomma intet” av bankerna i form av lån till privatpersoner, företag, kommuner och stater. Detta kallas ”reserve-fractional banking” men är inte något nytt. Under medeltiden var guld ett viktigt betalningsmedel men det hade en nackdel. Köpmännen färdades ofta långa sträckor i ödsliga områden och deras värdeföremål var begärliga byten för stråtrövare. Då föreslog guldsmeder att köpmännen skulle lämna in sitt guld till förvaring hos dem mot att de fick ett papper som kunde användas som betalningsmedel. Det fungerade bra och efterhand insåg guldsmederna att köpmännen aldrig tog ut allt sitt guld och därför kunde de skriva ut papper på mera pengar än de hade till förvaring. Det innebar ett incitament till ökad ekonomisk aktivitet och ökat välstånd  i samhället.

Bankerna kan emellertid inte skapa hur mycket pengar som helst. Det finns internationella regler – Basel III – för kapitaltäckning som syftar till att säkerställa stabiliteten i det finansiella banksystemet. En banks kärnkapital – ”core tier 1 capital” – kan utgöras av likvida medeln t.ex. pengar som aktieägare satsat i företaget. Utlåningen är sedan en multipel av kärnkapitalet. Enligt Basel III bör kärnkapitalet vara minst 4 procent av utlåningen. Det innebär att om en bank har en miljard i kärnkapital skulle den kunna skapa nya pengar att låna ut upp till 25 miljarder, dock beroende på vilka risker som är förknippade med lånen. En oberoende bankreglerare bedömer dessa risker. Större risk innebär mindre volym på utlåningen i förhållande till kärnkapitalet. I EU har nyligen skapats ett överordnat bankregleringsorgan – European Banking Authority.

Detta system – som kallas ”fractional banking”  innebär att bankernas utlåning skapar ett penningberg men samtidigt ett lika stort skuldberg. Om ett lån betalas tillbaka till banken försvinner motsvarande pengar från penningcirkulationen och från bankens balansräkning. Kvar av projektet finns den ränta banken fått under lånetiden och de värden som skapats i ett företag eller de varor eller tjänster som en privatperson köpt.

Om en låntagare går i konkurs kan inte banken bara skriva av lånet och fortsätta som om  ingenting har hänt eftersom pengarna ändå skapats ur tomma intet. Banken måste täcka låneförlusten med eget kapital från vinstmedel eller fonderade medel eller från tillskott från aktieägare genom nyemission. Först då kan banken avföra lånet från sin balansräkning. Det betyder återigen att ett mot lånet motsvarande belopp undandragits från penningcirkulationen. Om banken inte lyckas täcka förlusten  med egna medel och staten inte vill rycka in och ta över skulden så måste banken stänga sina portar och avveckla verksamheten. Övriga kunder och konton tas över av andra banker eller staten.

En mindre del – vanligen under 10% - av den cirkulerande penningmängden består av mynt och sedlar som getts ut av suveräna stater.   Staten kan öka den  cirkulerande penningmängden genom att trycka och ge ut nya sedlar – ”fiat money” – dock med risk för inflation.

Ovanstående är den bild jag fått av hur bankväsendet fungerar och det får bli bakgrund till funderingar om Eurokrisen.

När det gäller Mario Rossis projekt med kall fusion – eCat – så har fyra svenskar, varav minst två är fysiker, startat ett företag i London med namnet Hydrofusion som fått i uppdrag av Mario Rossi att saluföra eCat i nordeuropa.
   Hydrofusion skall öppna ett lokalkontor på Mäster Samuelsgatan i Stockholm. Namnet på den första köparen av 1 megaW-kraftverket är ännu inte offentligt. Om det rör sig om en militär enhet lär det förbli hemligt. Jag har i alla fall beställt ett 10 kW minikraftverk och står på en väntelista. När 10 000 potentiella köpare anmält intresse skall massproduktion påbörjas, eventuellt inom ett år.

I kommande nummer: Eurokrisen och ojämlikhet