Klasstriderna i Frankrike - Les Misérables av Gunnar Stensson

Vårregnet och Vårvinden, två bostadsrättsföreningar i Klostergården, organiserade i söndags en resa till Malmö Opera för att se Les Miserables.
   Adel, präster och kung hade tagit makten i Frankrike efter Napoleons nederlag vid Waterloo.   Samtidigt växer den franska textilindustrin fram. Massvält råder i Paris. Förtrycket utlöser 1830 en revolution som kulminerar i gatustrider och barrikader 1832.
   Victor Hugos roman (bortåt 1500 sidor) gestaltar epoken kring några representativa figurer. Den dramatiska kurvan är given: från förtryck och orättvisor till en förlösande revolution som kvävs i blod och följs av en sorts fred, som ger författaren möjlighet att konstruera individuella lyckliga slut för romanens huvudpersoner.
   Musikalen koncentrerar sig förstås på höjdpunkterna. Koreograferade masscener, stora körer, tenorer, basar, basuner och trumpeter, yviga gester, blixtar och explosioner.

I den lilla fattiga staden Malmö uppfördes Malmö Stadsteater under1940-talets knapphet och krig.
Hur var det möjligt?
   Karin och jag har biljettnumren 1031 och 1033. Höga siffror, men här finns nog minst 1200 platser. Runt omkring oss har vi de 84 Klostergårdsborna. Varenda plats i salongen är besatt.
   När föreställningen brakar loss befinner sig ett femtiotal personer på scenen, däribland 20 gymnasister från friskolan Lunds Dans och Musikal-gymnasium. Orkestern skymtar i bakgrunden och agerar då och då överklass.
   Efter den långa första avdelningen ställer sig publiken och jublar åt de röda fanor som revolutionärerna svingar.
Men efter ovationen är man mer benägen att tränga sig fram till barerna än att ockupera stadshuset. Dånet från tusen röster är öronbedövande.

Revolutionerna i Frankrike slutade i massakrer 1848 och 1871. ”Revolutionen i gammal stil, gatustriden med barrikader, har i betydande grad blivit föråldrad”, skriver Engels i ”Klasstriderna i Frankrike”, där han pläderar för allmän rösträtt och parlamentarism, dock utan att utesluta våld.
   Med repetergevären och esplanaderna hade de statliga arméerna blivit övermäktiga.
   Berättelser och dikter om hjältarnas död på barrikaden skapar starka emotioner och nostalgisk sorg. I Röda Kapellets repertoar ingår ”I körsbärens tid”, Pariskommunens kärleksvisa från maj 1871.
   Lite Brecht ryms trots allt i Malmö Operas känslofrosseri (som Brecht skulle ha avskytt). Peter Harryson och Marianne Mörk framför ett par starka texter med skarp diktion. De är musikalens riskkapitalister.

Victor Hugo var 20 år 1832. 1848 stödde han den blivande Napoleon III, men bröt med hans regim och gick hotad av dödsstraff i landsflykt 1851 för att inte återvända till Paris förrän efter den tyska invasionen och Pariskommunens undergång. Så nog visste han vad han skrev om.

TV-aktuellt efter hemfärd i skånefoggen. På Tahrirtorget pågår demonstrationer mot militärstyret för tredje dagen i rad. 20 demonstranter har dödats. På måndag går Egypten till val. Medan jag skriver detta rapporterar Cecilia Uddén från Kairo. Den egyptiska regeringen har avgått, men militärrådet behåller makten. USA finansierar armén och har därför all anledning att kritisera våldet (som leder bort uppmärksamheten från massakrerna i Syrien).