Liksom begreppet äventyrsbad oftare visar sig syfta mindre på upplevelsen och mer på ekonomin så verkar ordet ”riskkapitalbolag” fått en ny innebörd. Risken står inte bolaget för utan det folk som anlitar dem.
Vi har fått skildringar av en cynism inom mänsklig omvårdnad som får Oliver Twists barndom att verka lycklig. Naiviteten hos det folk och deras företrädare som så glatt har sålt ut tant Gretas omsorg till lägstbjudande måste ha roat riskkapitalisterna hela vägen till banken. Den som likt kronan på verket är beläget i ett skatteparadis. Det vill säga, vinsterna man gör av våra skattemedel genom att vansköta våra äldre ska man för säkerhets skull inte ens betala någon skatt på för att hålla hjulen rullande. Det får tant Gretas pensionärsskatt och vanliga löntagare stå för. Du sköna nya värld.
Men kan detta vara överraskande? Incitament är något som stimulerar önskvärt beteende. Exempel: Om man ska uppfostra en hund och säger åt den att sitta fint och hunden gör så kan man ge hunden en godisbit. Godiset är ett incitament och att hunden sitter ner är det önskvärda beteendet.
Ett riskkapitalbolag ska äga en verksamhet under en begränsad tid och sedan sälja vidare den med vinst. Ska någon vilja köpa måste företaget trimmas så det ger större vinster.
Eftersom intäkten i en upphandling somoftast är fastställd i avtalet så kan man bara tjäna pengar på att minska på kostnaderna. Och man har ett starkt incitament att göra så för det är ju faktiskt vad hela affärsidén bygger på.
I detta ligger inget märkligt. Det besynnerliga är istället att de samhällsaktörer som oftast pratar om vikten av incitament så länge misslyckats med att förutse effekten av sina teorier när man säljer ut vård, apotek, skolor mm.
Det finns som jag förstått det tre möjligheter. Man kanske inte har trott på sina egna teorier? Man kanske har trott på dem, men inte förstått detta med hunden och chokladbiten? Eller man har både trott och förstått – men inte brytt sig.
Vilket alternativ är värst?
"Fattigdom vill ha mycket, men girighet allt."
Publilius Syrus
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar