Europa är inte längre. Det Europa som med våld och (religiös) ideologiexport koloniserade stora delar av världen, och därmed inledde globaliseringsprocessen på allvar, sjunker samman allt snabbare, allt tydligare.
Ett färskt tecken på detta var en artikel i SvD den 20 november: Kronjuvelen i det portugisiska kolonialimperiet – Angola – ombeds av Portugal investera sin gamla kolonialmakt ur dess svåra ekonomiska läge.
För den som under många år varit mycket nära de portugisiska kolonierna i deras kamp för självständighet är detta en stor nyhet. Jag ser det som en entydig bekräftelse på att en ny era inletts där Europa hamnat i bakvattnet av en internationell ekonomisk dynamik med helt andra länder i ledningen.
De portugisiska koloniernas kamp för självständighet färgades av att Portugal var en diktatur, och en fattig sådan. Den behövde kolonierna för sin överlevnad. Samtidigt lyckades aldrig Portugal slå mynt av sitt stora koloniala imperium för egen räkning; landet förblev fattigt. Många av de portugiser som flyttade till kolonierna var fattiga bönder, ofta inte ens läskunniga.
Att förhandla sig till självständighet visade sig omöjligt. När de nationalistiska rörelserna utvecklade väpnad kamp svarade diktaturens Portugal med mer soldater, mer vapen. Slutligen underminerades den av de kolonialkrig som skulle säkra dess överlevnad. När kolonisatörerna 1974-75 gav upp och av rädsla flydde från sina kolonier förstörde de så mycket de kunde av allt som var viktigt för produktion och transporter.
Befrielsekampens dialektik
Angolas väldiga naturrikedomar var länge dess stora olycka. Där liksom i det lika rika grannlandet Belgiska Kongo förslavades befolkningen av kolonialmakten medan stormakternas företag tog för sig av rikedomarna. Che Guevara gjorde på 1960-talet ett försök att tillämpa sin fogo-teori i Kongo, men misslyckades – någon effektiv organiserad kamp för självständighet utvecklades aldrig. När Belgien släppte greppet saknades den nationella rörelse som kunnat ta över. Stormakterna i väst kunde agera rätt fritt, och Kongo har kommit att bli ett land där enbart en liten elit skor sig på den intensiva internationella exploateringen – i stora delar av landet saknas god infrastruktur och fungerande institutioner.
Ett färskt tecken på detta var en artikel i SvD den 20 november: Kronjuvelen i det portugisiska kolonialimperiet – Angola – ombeds av Portugal investera sin gamla kolonialmakt ur dess svåra ekonomiska läge.
För den som under många år varit mycket nära de portugisiska kolonierna i deras kamp för självständighet är detta en stor nyhet. Jag ser det som en entydig bekräftelse på att en ny era inletts där Europa hamnat i bakvattnet av en internationell ekonomisk dynamik med helt andra länder i ledningen.
De portugisiska koloniernas kamp för självständighet färgades av att Portugal var en diktatur, och en fattig sådan. Den behövde kolonierna för sin överlevnad. Samtidigt lyckades aldrig Portugal slå mynt av sitt stora koloniala imperium för egen räkning; landet förblev fattigt. Många av de portugiser som flyttade till kolonierna var fattiga bönder, ofta inte ens läskunniga.
Att förhandla sig till självständighet visade sig omöjligt. När de nationalistiska rörelserna utvecklade väpnad kamp svarade diktaturens Portugal med mer soldater, mer vapen. Slutligen underminerades den av de kolonialkrig som skulle säkra dess överlevnad. När kolonisatörerna 1974-75 gav upp och av rädsla flydde från sina kolonier förstörde de så mycket de kunde av allt som var viktigt för produktion och transporter.
Befrielsekampens dialektik
Angolas väldiga naturrikedomar var länge dess stora olycka. Där liksom i det lika rika grannlandet Belgiska Kongo förslavades befolkningen av kolonialmakten medan stormakternas företag tog för sig av rikedomarna. Che Guevara gjorde på 1960-talet ett försök att tillämpa sin fogo-teori i Kongo, men misslyckades – någon effektiv organiserad kamp för självständighet utvecklades aldrig. När Belgien släppte greppet saknades den nationella rörelse som kunnat ta över. Stormakterna i väst kunde agera rätt fritt, och Kongo har kommit att bli ett land där enbart en liten elit skor sig på den intensiva internationella exploateringen – i stora delar av landet saknas god infrastruktur och fungerande institutioner.
Helt annorlunda var det med de portugisiska kolonierna. I kampen mot en diktatur radikaliserades befrielserörelserna, och började aspirera på socialistiska samhällsbildningar efter befrielsen. Det kom aldrig att gå särskilt bra. Men befrielserörelserna klarade övergången till självständighet och lyckades skapa statsledningar med förmåga att hävda sig gentemot de utländska intressena. Det i sin tur ledde till öppet konfrontativa metoder.
Apartheids Sydafrika och USA var de främsta aktörerna i att omvandla inhemsk opposition till organisationer för inbördeskrig. I Moçambique skapades en sådan organisation, kallad MNR eller RENAMO, av rhodesisk militär uppbackad av Sydafrika. I Angola fanns redan tidigare UNITA, en organisation i södra Angola som med stöd av portugiserna försökte slå ut befrielserörelsen MPLA. Det fanns även en organisation kallad FNLA, med bas i Kongo Kinshasa
Tack vare samarbetet mellan apartheids Sydafrika och UNITA varade krigstillståndet i Angola länge – från självständigheten 1975 till 2002. Det malde ner alla befrielsekampens målsättningar, och hela samhället kom att underordnas en central civilmilitär ledning som inte bara finansierade ett allt mer avancerat krig med olje- och diamantinkomster, utan också skapade sig stora privata förmögenheter längs vägen. Presidenten Eduardo dos Santos och hans familj hör till de allra mest förmögna. En enorm kontrast till de allra flesta angolaner som lever kvar i fattigdom och småjordbruk, i ett land med mycket stor jordbrukspotential.
För den som under många år solidariskt stöttat MPLA och kampen mot UNITA/Sydafrika är en sådan utgång inte odelat positiv. Kanske tycker USA m fl västmakter, från en annan synvinkel, detsamma? Deras politik för att få bort MPLA från makten kom att ge helt motsatt resultat. Idag är ett av en liten elit styrt Angola den största oljeexportören i Afrika, med Kina som den största handelspartnern. Många tusen kineser arbetar nu i landet. De portugiser som gör gemensam sak med kineserna är knappast intresserade av att verka för demokrati och jämställdhet, det är jobb och inkomster som lockar.
Apartheids Sydafrika och USA var de främsta aktörerna i att omvandla inhemsk opposition till organisationer för inbördeskrig. I Moçambique skapades en sådan organisation, kallad MNR eller RENAMO, av rhodesisk militär uppbackad av Sydafrika. I Angola fanns redan tidigare UNITA, en organisation i södra Angola som med stöd av portugiserna försökte slå ut befrielserörelsen MPLA. Det fanns även en organisation kallad FNLA, med bas i Kongo Kinshasa
Tack vare samarbetet mellan apartheids Sydafrika och UNITA varade krigstillståndet i Angola länge – från självständigheten 1975 till 2002. Det malde ner alla befrielsekampens målsättningar, och hela samhället kom att underordnas en central civilmilitär ledning som inte bara finansierade ett allt mer avancerat krig med olje- och diamantinkomster, utan också skapade sig stora privata förmögenheter längs vägen. Presidenten Eduardo dos Santos och hans familj hör till de allra mest förmögna. En enorm kontrast till de allra flesta angolaner som lever kvar i fattigdom och småjordbruk, i ett land med mycket stor jordbrukspotential.
För den som under många år solidariskt stöttat MPLA och kampen mot UNITA/Sydafrika är en sådan utgång inte odelat positiv. Kanske tycker USA m fl västmakter, från en annan synvinkel, detsamma? Deras politik för att få bort MPLA från makten kom att ge helt motsatt resultat. Idag är ett av en liten elit styrt Angola den största oljeexportören i Afrika, med Kina som den största handelspartnern. Många tusen kineser arbetar nu i landet. De portugiser som gör gemensam sak med kineserna är knappast intresserade av att verka för demokrati och jämställdhet, det är jobb och inkomster som lockar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar