Den 19/1 kritiserade jag i Veckobladet Svante Nordins artikel ”En intellektuell revolution” som publicerades i tidskriften Axess. Bakom den anspråksfulla titeln dolde sig ett främlingsfientligt angrepp på invandringen och det multikulturella samhället, multikulti, som Nordin kallar det.
När jag läste artikeln höll jag just på att läsa Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar.” Eftersom den fick Augustpriset i höstas känner många till den.
Jag beslöt att med utgångspunkt från boken fördjupa mig i den svenska främlingsfientlighetens historia och skriva en kort sammanfattning. Jag tog fasta på sakuppgifterna men bokens utomordentliga mänskliga, litterära och politiska förtjänster kan givetvis inte förmedlas i en fragmentarisk sammanfattning. Läs boken!
För att fördjupa mina kunskaper närläste jag vissa avsnitt i Sverker Oredssons ”Lunds universitet under andra världskriget”. Det är en studie som är oerhört rik på väsentlig information. Den borde ägas och läsas av varje lundabo, men också av alla svenska medborgare med anspråk på kunskap om Sverige före och under andra världskriget.
För att få struktur i det rika materialet valde jag att fokusera på den fascistiske och nazistiske ledaren Per Engdahl som var verksam i Lund och Malmö och som kom att fungera som ideologisk ledare för de högerextrema rörelser som växer fram i dagens Europa.
Per Engdahl i Lund
Per Engdahl talade ofta i Lunds Nationella Studentklubb, en nazistisk organisation som samarbetade med Nationalsocialistiska Arbetarpartiet.
På studentklubbens möten handlade det ofta om ”judefrågan”. Per Engdahl formulerade följande politiska program.
1. Förbud mot all judisk invandring.
2. Förbud för judar att besätta ledande poster i stat, samhälle och korporationer.
3. Rätt för regeringen att tillsätta svensk administratör i judiskt företag.
4. Förbud mot äktenskap mellan svenskar och judar.
5. Sammanförande av alla i Sverige bosatta judar i en särskild kolonisation.
I lundanazisternas möten deltog flera uppskattade lundaforskare som genetikern Herman Nilsson-Ehle. Teologiprofessor Odeberg tog upp ”Judefrågan” och Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg informerade om rasförädling.
1941 grundade Per Engdahl Svensk Opposition. Organisationen var inte bara antisemitisk utan också antikommunistisk. Per Engdahl lyckades gjuta samman de båda tendenserna:
”Folk, som bära mindervärdiga anlag blir lätt bärare av en mindervärdig rörelse. Därför vill Svensk Opposition en raslig sanering som hindrar dylika element att fortplanta sig.”
Till Svensk Opposition kollektivanslöts hela Riksföreningen Sverige-Tyskland, där den svenska högborgerlighetens läkare, jurister och professorer hade samlats för att ”Verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”.
Riksföreningen hade en stor avdelning i Lund. Sverker Oredsson presenterar en lång lista på de lundaakademiker som samlades bakom uppropet.
På ett av Riksföreningens möten i AF:s stora sal talade Sven Hedin om ”den svenska vänsterpressens smutskastning mot Adolf Hitler”.
Lundaprofessorn Erik Roth var ordförande i Svensk-Tyska akademiska förbundet som hade 557 medlemmar. Drivande var den tyske titulärprofessorn Walter. Han skrev också mötesreferaten som togs in ordagrant i Sydsvenskan och Lunds Dagblad.
Judar var inte välkomna till Svensk-Tyska akademiska förbundet.
Kårmötet mot ”främlingsimport” den 6 mars 1939
Över 1000 studenter samlades i AF för att kräva att regeringen avvisade 10 judiska läkare som flytt från Tyskland. Mötet antog en resolution som innehöll formuleringen ”En invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”
Sydsvenskan skrev en starkt positiv ledare under rubriken ”Lugn och saklig debatt i frågan om flyktingarna.” Tidningen konstaterade att ”Rasfrågan kom att intaga en viktig del av debatten.” Tidningen ställde sig på studenternas sida: ”Till åtskillnad från många andra veta verkligen Uppsala och Lunds studenter vad de tala om. Det är ytterst dem själva saken gäller.”
Fredrik Böök talar på Lunds studentkårs hälsningsgille 4 oktober 1940.
I augusti 1940 hade Böök skrivit tre artiklar om förhållandena i det av Tyskland ockuperade Danmark Han kallade ockupanterna ”gästerna söderifrån”. Han valdes att tala för att han ställde upp för Nazityskland.
”Att humanismen och de mänskliga värdena identifieras med parlamentarism eller frihandel eller enskild äganderätt eller demokrati eller vetenskaplig renlärighet är ett grovt bedrägeri”, menade han.
Talet hälsades med brakande och långvariga applåder, enligt Lunds Dagblad. Det trycktes i sin helhet i Sydsvenska Dagbladet, Lunds Dagblad och Svenska Dagbladet.
Den socialdemokratiska tidningen Arbetet skrev att studenterna i auditoriet kunde indelas i tre grupper:
1. de som applåderade, därför att de förstod vad Fredrik Böök sagt
2. de som applåderade, därför att de inte förstod vad han sagt samt
3. de som inte applåderade, därför att de förstod vad han sagt.
Svante Nordin skrev om talet i sin biografi över Fredrik Böök 1994: ”Att yttra sig för Tysklands sak var för övrigt en handling av trots, snarare än anpassning.”
Sverker Oredsson ställer frågan: ”Var det modigt att uttala sig för den makt, som tillsammans med bundsförvanter behärskade hela den europeiska kontinenten, en makt för vilken anpassningen i Sverige syntes stor?”
Nazitysklands 10-års-jubileum 1943
Per Engdahl skrev ofta i Riksföreningen Sverige-Tysklands tidskrift. I majnumret 1943 hyllade han Vidkun Quisling som en framstående norsk patriot. Den 29 maj höll föreningen årsmöte på Grand Hotell. Professor Hugo Odeberg talade. Under hösten 1942 hade Riksföreningen fått 400 nya medlemmar.
Under de sista krigsåren marginaliserades de högerextrema och nazistiska rörelserna och försvann så småningom under jorden, där de övervintrade.
Efter 1945
Direkt efter kriget organiserade Per Engdahl flykten för både danskar och svenskar som ingått i Waffen-SS och som hade satts i läger i väntan på rättsskipning. ”Vi fick ut dem från lägren och gömde dem på olika håll. Det fanns åtskilliga gårdar på den skånska landsbygden som stod till förfogande, skrev Per Engdahl i sina memoarer.
Han hjälpte en grupp att rymma från Allmänna sjukhuset i Malmö. De hoppade ut från ett fönster till väntande bilar. Sedan flyttades de runt från gård till gård.
1947 tog han genom Nysvenska Rörelsen initiativ till ett nordiskt möte för högerextremister. I mötet deltog den belgiske nazistledaren Johan van Byck som representerade det högerextrema partiet Vlaams Bloc.
1950 hölls en internationell nazistkongress med deltagare från Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Västtyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna och Belgien. Per Engdahl skrev ett program om Europas framtid som kongressen antog.
1958 utsågs Per Engdahl till chef för den internationella Europarörelsen.
Per Engdahl utpekades som nyckelperson i nazisternas internationella nätverk av den västtyska utredningen om nynazismen 1962.
Han lanserade idén att de högerextrema i Europa måste sluta använda det besudlade begreppet ras när de ville bekämpa invandring och minoriteter. I stället skulle de tala om kultur.
”En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur det representerar.”
Den förändringen utgör grunden för dagens främlingsfientliga rörelser i Europa. Vi kunde se den tillämpas i Svante Nordins artikel ”En intellektuell revolution”.
Islamofobi i stället för antisemitism
En liknande retorisk omvandling genomförde Sverigedemokraterna och Ted Ekeroth 2009 genom att ta avstånd från sin traditionella antisemitism och i stället stödja högerextrema rörelser i Israel.
De deltog till exempel i israeliska protester i Malmö strax efter den stora demonstrationen mot Gaza-massakern och anklagade demonstranterna för antisemitism
De har därefter inbjudits till Israel tillsammans med andra högerextrema organisationer i Europa som Vlaams Bloc. Hatpropagandan som är kärnan i deras budskap riktas mot muslimerna.
I ett land som Ungern dominerar högerextremisterna opinionsbildningen.
I det förestående valet i Frankrike utgör Marine Le Pen i första valomgången det största hotet mot president Sarkozy.
Och i den svenska riksdagen är Sverigedemokraterna tungan på vågen. I dagarna har Malmö-författaren Fredrik Eklund försvarat deras islamofobi i en artikel i DN.
När jag läste artikeln höll jag just på att läsa Elisabeth Åsbrinks bok ”Och i Wienerwald står träden kvar.” Eftersom den fick Augustpriset i höstas känner många till den.
Jag beslöt att med utgångspunkt från boken fördjupa mig i den svenska främlingsfientlighetens historia och skriva en kort sammanfattning. Jag tog fasta på sakuppgifterna men bokens utomordentliga mänskliga, litterära och politiska förtjänster kan givetvis inte förmedlas i en fragmentarisk sammanfattning. Läs boken!
För att fördjupa mina kunskaper närläste jag vissa avsnitt i Sverker Oredssons ”Lunds universitet under andra världskriget”. Det är en studie som är oerhört rik på väsentlig information. Den borde ägas och läsas av varje lundabo, men också av alla svenska medborgare med anspråk på kunskap om Sverige före och under andra världskriget.
För att få struktur i det rika materialet valde jag att fokusera på den fascistiske och nazistiske ledaren Per Engdahl som var verksam i Lund och Malmö och som kom att fungera som ideologisk ledare för de högerextrema rörelser som växer fram i dagens Europa.
Per Engdahl i Lund
Per Engdahl talade ofta i Lunds Nationella Studentklubb, en nazistisk organisation som samarbetade med Nationalsocialistiska Arbetarpartiet.
På studentklubbens möten handlade det ofta om ”judefrågan”. Per Engdahl formulerade följande politiska program.
1. Förbud mot all judisk invandring.
2. Förbud för judar att besätta ledande poster i stat, samhälle och korporationer.
3. Rätt för regeringen att tillsätta svensk administratör i judiskt företag.
4. Förbud mot äktenskap mellan svenskar och judar.
5. Sammanförande av alla i Sverige bosatta judar i en särskild kolonisation.
I lundanazisternas möten deltog flera uppskattade lundaforskare som genetikern Herman Nilsson-Ehle. Teologiprofessor Odeberg tog upp ”Judefrågan” och Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg informerade om rasförädling.
1941 grundade Per Engdahl Svensk Opposition. Organisationen var inte bara antisemitisk utan också antikommunistisk. Per Engdahl lyckades gjuta samman de båda tendenserna:
”Folk, som bära mindervärdiga anlag blir lätt bärare av en mindervärdig rörelse. Därför vill Svensk Opposition en raslig sanering som hindrar dylika element att fortplanta sig.”
Till Svensk Opposition kollektivanslöts hela Riksföreningen Sverige-Tyskland, där den svenska högborgerlighetens läkare, jurister och professorer hade samlats för att ”Verka för ett rättvist bedömande av det nya Tyskland”.
Riksföreningen hade en stor avdelning i Lund. Sverker Oredsson presenterar en lång lista på de lundaakademiker som samlades bakom uppropet.
På ett av Riksföreningens möten i AF:s stora sal talade Sven Hedin om ”den svenska vänsterpressens smutskastning mot Adolf Hitler”.
Lundaprofessorn Erik Roth var ordförande i Svensk-Tyska akademiska förbundet som hade 557 medlemmar. Drivande var den tyske titulärprofessorn Walter. Han skrev också mötesreferaten som togs in ordagrant i Sydsvenskan och Lunds Dagblad.
Judar var inte välkomna till Svensk-Tyska akademiska förbundet.
Kårmötet mot ”främlingsimport” den 6 mars 1939
Över 1000 studenter samlades i AF för att kräva att regeringen avvisade 10 judiska läkare som flytt från Tyskland. Mötet antog en resolution som innehöll formuleringen ”En invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”
Sydsvenskan skrev en starkt positiv ledare under rubriken ”Lugn och saklig debatt i frågan om flyktingarna.” Tidningen konstaterade att ”Rasfrågan kom att intaga en viktig del av debatten.” Tidningen ställde sig på studenternas sida: ”Till åtskillnad från många andra veta verkligen Uppsala och Lunds studenter vad de tala om. Det är ytterst dem själva saken gäller.”
Fredrik Böök talar på Lunds studentkårs hälsningsgille 4 oktober 1940.
I augusti 1940 hade Böök skrivit tre artiklar om förhållandena i det av Tyskland ockuperade Danmark Han kallade ockupanterna ”gästerna söderifrån”. Han valdes att tala för att han ställde upp för Nazityskland.
”Att humanismen och de mänskliga värdena identifieras med parlamentarism eller frihandel eller enskild äganderätt eller demokrati eller vetenskaplig renlärighet är ett grovt bedrägeri”, menade han.
Talet hälsades med brakande och långvariga applåder, enligt Lunds Dagblad. Det trycktes i sin helhet i Sydsvenska Dagbladet, Lunds Dagblad och Svenska Dagbladet.
Den socialdemokratiska tidningen Arbetet skrev att studenterna i auditoriet kunde indelas i tre grupper:
1. de som applåderade, därför att de förstod vad Fredrik Böök sagt
2. de som applåderade, därför att de inte förstod vad han sagt samt
3. de som inte applåderade, därför att de förstod vad han sagt.
Svante Nordin skrev om talet i sin biografi över Fredrik Böök 1994: ”Att yttra sig för Tysklands sak var för övrigt en handling av trots, snarare än anpassning.”
Sverker Oredsson ställer frågan: ”Var det modigt att uttala sig för den makt, som tillsammans med bundsförvanter behärskade hela den europeiska kontinenten, en makt för vilken anpassningen i Sverige syntes stor?”
Nazitysklands 10-års-jubileum 1943
Per Engdahl skrev ofta i Riksföreningen Sverige-Tysklands tidskrift. I majnumret 1943 hyllade han Vidkun Quisling som en framstående norsk patriot. Den 29 maj höll föreningen årsmöte på Grand Hotell. Professor Hugo Odeberg talade. Under hösten 1942 hade Riksföreningen fått 400 nya medlemmar.
Under de sista krigsåren marginaliserades de högerextrema och nazistiska rörelserna och försvann så småningom under jorden, där de övervintrade.
Efter 1945
Direkt efter kriget organiserade Per Engdahl flykten för både danskar och svenskar som ingått i Waffen-SS och som hade satts i läger i väntan på rättsskipning. ”Vi fick ut dem från lägren och gömde dem på olika håll. Det fanns åtskilliga gårdar på den skånska landsbygden som stod till förfogande, skrev Per Engdahl i sina memoarer.
Han hjälpte en grupp att rymma från Allmänna sjukhuset i Malmö. De hoppade ut från ett fönster till väntande bilar. Sedan flyttades de runt från gård till gård.
1947 tog han genom Nysvenska Rörelsen initiativ till ett nordiskt möte för högerextremister. I mötet deltog den belgiske nazistledaren Johan van Byck som representerade det högerextrema partiet Vlaams Bloc.
1950 hölls en internationell nazistkongress med deltagare från Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Västtyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna och Belgien. Per Engdahl skrev ett program om Europas framtid som kongressen antog.
1958 utsågs Per Engdahl till chef för den internationella Europarörelsen.
Per Engdahl utpekades som nyckelperson i nazisternas internationella nätverk av den västtyska utredningen om nynazismen 1962.
Han lanserade idén att de högerextrema i Europa måste sluta använda det besudlade begreppet ras när de ville bekämpa invandring och minoriteter. I stället skulle de tala om kultur.
”En invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör alltid ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur det representerar.”
Den förändringen utgör grunden för dagens främlingsfientliga rörelser i Europa. Vi kunde se den tillämpas i Svante Nordins artikel ”En intellektuell revolution”.
Islamofobi i stället för antisemitism
En liknande retorisk omvandling genomförde Sverigedemokraterna och Ted Ekeroth 2009 genom att ta avstånd från sin traditionella antisemitism och i stället stödja högerextrema rörelser i Israel.
De deltog till exempel i israeliska protester i Malmö strax efter den stora demonstrationen mot Gaza-massakern och anklagade demonstranterna för antisemitism
De har därefter inbjudits till Israel tillsammans med andra högerextrema organisationer i Europa som Vlaams Bloc. Hatpropagandan som är kärnan i deras budskap riktas mot muslimerna.
I ett land som Ungern dominerar högerextremisterna opinionsbildningen.
I det förestående valet i Frankrike utgör Marine Le Pen i första valomgången det största hotet mot president Sarkozy.
Och i den svenska riksdagen är Sverigedemokraterna tungan på vågen. I dagarna har Malmö-författaren Fredrik Eklund försvarat deras islamofobi i en artikel i DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar