Det nya samhället 9 av Erik Kågström

En vetenskaplig skandal – del 2

På uppdrag av det amerikanska energidepartementet utfördes i juli 1989  vid MIT Plasma and Fusion Center ett experiment för att undersöka om det resultat med överskottsenergi (p.g.a. kall fusion) som professorerna Fleischmann och Pons erhållit vid sina försök, kunde reproduceras. Resultatet bedömdes som negativt men när flygingenjören Eugene Mallowe, PR-ansvarig vid MIT, 1991 fått ta del av protokollen från detta försök ifrågasatte han denna slutsats.
   De aktuella experimenten innebär att man mäter temperaturen i en elektrolyt där vätskan  antingen är vanligt vatten H2O eller tungt vatten D2O (fig.) Katoderna är av palladium som jämte titanium och nickel hör till de metaller som har benägenhet att absorbera väte i sin yta. Kurvorna till vänster är daterade 13 juli då försöken avslutades. Nollinjerna motsvarar den temperatur som orsakats av tillförd energi (el). Värden över nollinjen tyder på överskottsenergi som endast kan förklaras av en kärnreaktion. I den övre kurvan med vanligt vatten ligger temperaturen i snitt i höjd med nollinjen. I den nedre kurvan med tungt vatten ligger kurvan för det mesta över nollinjen tydande på att överskottsenergi erhållits.
   Kurvorna till höger är daterade den 13 juli men är från samma försök som de till vänster. Dock har kurvorna redigerats så tillvida att ett genomsnitt av uppmätta värden under varje timme representeras av en punkt.

Kurvorna till höger har samma mönster som de till vänster men i den nedre högra ligger nu värdena i genomsnitt på nollinjen. Där finns inte längre några tecken på överskottsenergi. Enligt Eugene Mallowe var enda förklaringen till detta att man manipulerat mätvärdena och sänkt hela temperaturkurvan till nollinjen för att kunna presentera ett negativt resultat av kontrollförsöket. Det var kurvorna till höger som fanns med i rapporten till energidepartementet och i den artikel som publicerades från MIT Plasma and Fusion Center. Mallowe ville att man inom MIT skulle göra en intern utredning av hur kontrollförsöket hade bedömts men trots att han fick stöd av oberoende forskare fick han inte gehör för detta från ledande forskare vid PFC. Djupt besviken på sin Alma mater lämnade Mallowe sin tjänst vid MIT och kom sedan att verka som vetenskaplig journalist.
   Tio år efter Fleischmanns och Pons försök med kall fusion redogjorde Mallowe för sina iakttagelser i en artikel i tidskriften “Infinite Energy”  med rubriken ”MIT and Cold Fusion: A Special Report”. Sedan 2003 är denna artikel tilllgänglig på nätet.
   MIT-pamparna kan förmodligen sova lugnt så länge det inte finns någon vetenskaplig förklaring till det energiöverskott som erhållits vid försök av typen kall fusion och så länge det på marknaden inte finns någon reaktor som bevisligen levererar överskottsenergi som är möjlig att utnyttja praktiskt och ekonomiskt. Men den dag Mario Rossi eller någon av hans konkurrenter levererar vad de mer eller mindre lovat, en fungerande reaktor baserad på kall fusion, LENR, LANR eller någon annan benämning på samma process, då blir läget ett annat. Då kan de ledande forskarna vid MIT Plasma and Fusion Center anklagas för att avsiktligt ha försenat forskning och utveckling av en ny energikälla och för att avsiktligt ha lämnat vilseledande uppgifter i en rapport till en federal myndighet, något som brukar bestraffas med fängelse.