Grass använder poesin som politiskt vapen av Gunnar Stensson

För sju veckor sedan publicerade Günter Grass dikten ”Vad som måste sägas”. Den handlar om den tyska upprustningen av Israel, Israels aggressiva politik och tystnaden i Väst.
   Der Spiegel, den tyska tidskriften, säger nu vad som måste sägas genom att publicera en omfattande rapport om hur Israel utrustar sina ubåtar med kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar. Ubåtarna levereras och finansieras av Tyskland. De är en helt annan sorts Ship to Gaza, i kärnvapenterrorns tjänst. Tyskland förnekar all kunskap om att de ingår i Israels kärnvapenarsenal. Israel förnekar blankt allt innehav av kärnvapen. Och Väst tiger.
   Der Spiegel har en tysktillverkad israelisk ubåt och porträtt av Benjamin Netanyahu och Angela Merkel på framsidan.
   Nu är tystnaden bruten. Den stora debatt som Grass krävde är under uppsegling. I svenska media gäller dock största möjliga tystnad. Det är därför VB behövs.
   I debatten har hittills framkommit att den tyska regeringen tvingade Israel att utbetala de skattemedel som tillkommer palestinierna genom att hota att vägra leverera en ubåt.
Så har dikten Det som måste sägaspåverkat informationsläget. Naturligtvis förlöjligades den av imperialismens och högerns opinionsbildare. Grass anklagades för antisemitism. Det angreppet förutsåg han.

Dikten  ”Europas skam” är ett upprop till solidaritet med Grekland och det grekiska folket. Den kommer efter det demokratiska val i vilket grekerna sa nej till EU:s åtstramningar. Den kommer före det nyval som ska genomföras den 17 juni. Den kommer mitt i den världsomspännande debatten mellan de som vill fortsätta att berika bankerna genom nedskärningar för folken och de som kräver en expansiv tillväxtpolitik i solidaritetens tecken.
   Den är skriven på hexameter, Iliadens och Odysséns episka versmått.
   Det politiska krypskyttet mot Günter Grass fortsätter i högerpressen.  Så här skriver Margareta Flygt under rubriken ”Günter Grass ett skämt”på Sydsvenskans kultursidor 1/6. ”Någon vidare uppståndelse blev det inte, inte förrän Frankfurter Allgemeine Sonntagszeiten påstod att dikten var fejkad och insmugglad på Süddeutsche Zeitungs kultursida av satirtidskriften Titanic. Så var det inte, men Günter Grass framstår som ett skämt.
   Åter handlar det mer om allt annat än att se själva dikten – som återigen är ett rätt svagt verk av en gammal litteraturkoryfé.”
   Margareta Flygt avslutar med en direkt uppmaning till Grass att tiga eller helst slockna: ”Må bläcket i pennan vara slut”, hoppas hon.
   I hela Sverige har dikten kommenterats negativt i borgerlig press, från Norrbottenskuriren via Smålandsposten till Sydsvenskan.
   Det är inte första gången en författares politiska ställningstagande väcker indignation. Ett liknande exempel är Erik Gustaf Geijers avfall från den förtryckande och kvävande konservatism som då dominerade Sverige. Hans avfall innebar en brytning med den politik och de sociala kretsar han dittills tillhört. ”Ensam i bräcklig farkost” skrev Geijer, när han sagt vad som måste sägas nyåret 1838.
   Vi får se var som händer med Günter Grass. VB:s läsare har i varje fall chansen att ta del av själva texten i stället för den svenska borgerlighetens inskränkta smädekampanjer.