Venus-passagen, det vetenskapliga samarbetet 1761 och jordens storlek av Gunnar Stensson

Det finns ett utmärkt foto av Venus-passagen i Sydsvenskan idag, 7/6, taget i Värpinge i förrgår. Aldrig har så många människor med egna ögon kunnat se denna celesta händelse, som upprepas med mer än hundra års mellanrum.
   Venuspassagen i juni 1761, för 251 år sedan, kunde förutses tack vare Keplers och Newtons insatser och ledde till ett stort vetenskapligt samarbetsprojekt. Astronomer sändes till observationsplatser runt om på jorden för att fastställa tidpunkter och göra mätningar.
   Att på den tiden resa från London till Sumatra var ett omfattande och farligt företag. Den brittiska vetenskapsakademin hade skickat astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon dit. De hann bara fram till Kapstaden,  där de gjorde sina mätningar.
   Vilket var syftet med det gigantiska forskningsprojektet?
   Svaret finns i en replik i Thomas Pynchons roman ”Mason och Dixon”:
   ”Sålunda”, förklarade pastorn och arrangerade Venus. Jorden och solen på en rät linje på planetariet, ”skulle alltså Venus, sedd från jorden – här passera över solskivan. Sett från Kapstaden, fem och en halv timma från rand till rand. Det som observatörer måste fastställa är den exakta tidpunkten för när denna passage börjar och slutar. Utifrån en stor mängd sådana observationer runt hela världen, och i synnerhet de som är vitt skilda mellan norr och söder, kan man sedan räkna ut solparallaxen.”
   ”Vad är det? ville Pitt och Plinius veta. ”Jordens storlek i bågsekunder, sedd av en betraktare på jordens yta.”

Det är alltså jorden det handlar om. Mason och Dixon tillämpade senare sina kunskaper genom att exakt mäta ut den så kallade Mason och Dixon-linjen i Amerika mellan Pennsylvania och Maryland. Som någon kanske diffust erinrar sig kom den linjen att utgöra gränslinje mellan Södern och Norden i det amerikanska inbördeskriget.
Boken ”Mason och Dixon” rekommenderas. Den håller vem som helst nyttigt sysselsatt under minst tre sommarmånader.