Tyskland har en central position
inte bara i EU utan också i Mellanöstern-politiken. Men Tyskland bär på
ett tungt politiskt arv. Rädslan för att anklagas för antisemitism har
överskuggat tysk debatt och politik. Bristen på insyn har lett till
beslut som är farliga och bryter mot folkrättsliga principer. Men Günter
Grass dikt ”Vad som måste sägas”, som publicerades för ett par månader
sedan, har gjort det möjligt att offentligt debattera israelisk
utrikespolitik.
Israel har brutit mot ickespridningsavtalet om kärnvapen och i hemlighet utvecklats till en kärnvapenmakt. Tysklands leveranser av kärnvapenbestyckade ubåtar har varit av central betydelse. Tidskriften Der Spiegel publicerade den 4 juni en avslöjande rapport om kommande tyska leveranser av än mer effektiva atom-ubåtar. Israel avser att sätta in dem utanför Irans kust.
Det israeliska kärnvapenhotet är inte nytt.
Den israeliska regeringen har minst två gånger övervägt kärnvapeninsatser skriver Der Spiegel.
Läget efter Egyptens och Syriens överraskningsangrepp i Yom Kippur-kriget 1973 var så förtvivlat att ministerpresident Golda Meir gav Moshe Dayan order att göra flera atombomber stridsklara. Kärnvapnen transporterades till luftförsvarsenheter. Strax innan stridshuvudena aktiverades vände situationen på slagfältet, israelerna fick övertaget och bomberna fördes tillbaka till sin underjordiska bunker.
Under Gulfkrigets första timmar 1991 registrerade amerikanska satelliter att Israel under beskjutningen av irakiska scud-missiler mobiliserade sina atomstridskrafter. Israeliska analytiker hade felaktigt antagit att scud-raketerna var försedda med giftgas. Det förblir en öppen fråga hur Jerusalem hade reagerat om en scud-raket med giftgas hade träffat ett bostadskvarter.
Det israeliska kärnvapenhotet har alltså existerat i mer än 40 år. Det har varit och är den kanske främsta anledningen till kärnvapenspridningen. De tänkbara konsekvenserna av en israelisk kärnvapeninsats i Yom Kippurkriget 1973 är omöjliga att överblicka.
Hur nära ett nytt krig världen är idag vet bara Netanyahu och hans iranska motpart. De har en sak gemensamt, enligt den tidigare tyske försvarsministern Walter Stütze: ”Konfliktlystnaden. Angriper Israel glider Iran över från förbrytarrollen till offerrollen.”
Israel har brutit mot ickespridningsavtalet om kärnvapen och i hemlighet utvecklats till en kärnvapenmakt. Tysklands leveranser av kärnvapenbestyckade ubåtar har varit av central betydelse. Tidskriften Der Spiegel publicerade den 4 juni en avslöjande rapport om kommande tyska leveranser av än mer effektiva atom-ubåtar. Israel avser att sätta in dem utanför Irans kust.
Det israeliska kärnvapenhotet är inte nytt.
Den israeliska regeringen har minst två gånger övervägt kärnvapeninsatser skriver Der Spiegel.
Läget efter Egyptens och Syriens överraskningsangrepp i Yom Kippur-kriget 1973 var så förtvivlat att ministerpresident Golda Meir gav Moshe Dayan order att göra flera atombomber stridsklara. Kärnvapnen transporterades till luftförsvarsenheter. Strax innan stridshuvudena aktiverades vände situationen på slagfältet, israelerna fick övertaget och bomberna fördes tillbaka till sin underjordiska bunker.
Under Gulfkrigets första timmar 1991 registrerade amerikanska satelliter att Israel under beskjutningen av irakiska scud-missiler mobiliserade sina atomstridskrafter. Israeliska analytiker hade felaktigt antagit att scud-raketerna var försedda med giftgas. Det förblir en öppen fråga hur Jerusalem hade reagerat om en scud-raket med giftgas hade träffat ett bostadskvarter.
Det israeliska kärnvapenhotet har alltså existerat i mer än 40 år. Det har varit och är den kanske främsta anledningen till kärnvapenspridningen. De tänkbara konsekvenserna av en israelisk kärnvapeninsats i Yom Kippurkriget 1973 är omöjliga att överblicka.
Hur nära ett nytt krig världen är idag vet bara Netanyahu och hans iranska motpart. De har en sak gemensamt, enligt den tidigare tyske försvarsministern Walter Stütze: ”Konfliktlystnaden. Angriper Israel glider Iran över från förbrytarrollen till offerrollen.”
Israel skulle fördömas som
krigsförbrytare, menar Stütze, som idag är verksam vid stiftelsen för
Vetenskap och politik. ”Sann vänskap kräver att Angela Merkel tar
Netanyahu i armen och hindrar honom att gripa till vapen. Till
Tysklands beskyddarplikt i förhållande till Israel hör att hindra den
judiska staten från att ge sig in i självmordsäventyr.”
Långt före Günter Grass-debatten gick Helmut Schmidt ännu längre. ”Här vågar knappt någon uttrycka kritik mot Israel av rädsla att anklagas för antisemitism,” sa den tidigare förbundskanslern i ett samtal med den judiske historikern Fritz Stern. På det sättet har Israel, som genom ockupationspolitiken på västbanken och attacken mot Gaza gjort en fredlig lösning praktiskt taget omöjlig, försatt Angela Merkel i en gisslansituation. ”Jag frågar mig om det berodde på beroende av amerikansk utrikespolitik eller oklara moraliska motiv att fru Merkel 2008 offentligt uttalade, att Tyskland skulle ha ansvar för staten Israels säkerhet. I mina öron en allvarlig överdrift som nästan låter som en sorts förbundsförpliktelse.”
För Schmidt står det klart att Berlin inte får medverka till någon äventyrspolitik. Han drar klara gränser: ”Tyskland har ett särskilt ansvar för att en förbrytelse som holocaust aldrig upprepas.”
Den tyska lagen om vapenexport har ett strikt förbud mot vapenleveranser till länder som ”är invecklade i väpnade konflikter eller där en sådan konflikt hotar.” Till dem hör utan tvivel Israel.
Ändå undertecknade den tyske försvarsministern Rüdiger Wolf och Israels försvarsminister Barak den 20 mars i år ett avtal om leverera nya atomubåtar. Eftersom Israel har finansiella problem beviljade den tyska regeringen ett lån på 135 miljoner euro, motsvarande en tredjedel av atom-ubåtarnas pris. Avtalet innebär att leveranserna pågår till 2017.
De nya ubåtarna kommer att kunna gå i undervattensläge i arton dagar vilket innebär att de utan att observeras kan nå Irans kust. De kommer att kunna avfyra moderna varianter av amerikanska kryssningsmissiler med atomstridsspetsar. De kan nå städer som Tabris, Teheran, Khom, Isfahan och Schiras. De utgör ett hot mot världsfreden – och mot staten Israel.
Långt före Günter Grass-debatten gick Helmut Schmidt ännu längre. ”Här vågar knappt någon uttrycka kritik mot Israel av rädsla att anklagas för antisemitism,” sa den tidigare förbundskanslern i ett samtal med den judiske historikern Fritz Stern. På det sättet har Israel, som genom ockupationspolitiken på västbanken och attacken mot Gaza gjort en fredlig lösning praktiskt taget omöjlig, försatt Angela Merkel i en gisslansituation. ”Jag frågar mig om det berodde på beroende av amerikansk utrikespolitik eller oklara moraliska motiv att fru Merkel 2008 offentligt uttalade, att Tyskland skulle ha ansvar för staten Israels säkerhet. I mina öron en allvarlig överdrift som nästan låter som en sorts förbundsförpliktelse.”
För Schmidt står det klart att Berlin inte får medverka till någon äventyrspolitik. Han drar klara gränser: ”Tyskland har ett särskilt ansvar för att en förbrytelse som holocaust aldrig upprepas.”
Den tyska lagen om vapenexport har ett strikt förbud mot vapenleveranser till länder som ”är invecklade i väpnade konflikter eller där en sådan konflikt hotar.” Till dem hör utan tvivel Israel.
Ändå undertecknade den tyske försvarsministern Rüdiger Wolf och Israels försvarsminister Barak den 20 mars i år ett avtal om leverera nya atomubåtar. Eftersom Israel har finansiella problem beviljade den tyska regeringen ett lån på 135 miljoner euro, motsvarande en tredjedel av atom-ubåtarnas pris. Avtalet innebär att leveranserna pågår till 2017.
De nya ubåtarna kommer att kunna gå i undervattensläge i arton dagar vilket innebär att de utan att observeras kan nå Irans kust. De kommer att kunna avfyra moderna varianter av amerikanska kryssningsmissiler med atomstridsspetsar. De kan nå städer som Tabris, Teheran, Khom, Isfahan och Schiras. De utgör ett hot mot världsfreden – och mot staten Israel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar