Israeliska politiker hotar åter att anfalla Iran. New York Times varnar 14/8 Israel för konsekvenserna. Förhandlingar med Iran har nyligen inletts. Ett israeliskt anfall skulle kunna leda till en oöverskådlig katastrof.
VB publicerade i våras en översättning av Günter Weiss varning för ett möjligt israeliskt kärnvapenanfall. Tidskriften Der Spiegel följde upp nobelpristagarens dikt med ett stort reportage om Tysklands försäljning av kärnvapenbestyckade ubåtar till Israel, avsedda att placeras utanför den iranska kusten.
Den amerikanska tidskriften Foreign Affairs
fortsätter debatten i juli-augusti-numret 2012 under rubriken ”Why Iran should get the bomb”.Tidskriften samman- fattar artikeln som skrivits av professor Kenneth N. Waltz vid Columbia-universitetet så här:
”Ledare i USA och Israel har deklarerat att ett kärnvapenbeväpnat Iran utgör ett unikt skrämmande framtidsscenario och rentav skulle innebära ett existentiellt hot. I själva verket skulle det vara den bästa möjliga lösningen av den aktuella konflikten mellan Väst och den Islamiska republiken. Ett kärnvapenbeväpnat Iran skulle innebära en mer varaktig maktbalans i Mellanöstern och leda till större stabilitet, inte mindre.”
Professor Waltz ser tre möjliga utgångar av krisen kring Irans kärnenergiprogram.
Den första möjligheten innebär att sanktionerna skulle tvinga Iran att ge upp sina planer. Det är ytterst osannolikt, vilket bland annat exemplet Nordkorea visar. Sannolikt blir effekten att Iran ser större skäl att skaffa sig skyddet från det ultimata avskräckningsvapnet.
Den andra möjligheten är att Iran avbryter utvecklingen alldeles före ett kärnvapentest, men bevarar möjligheten att skapa ett kärnvapen på kort tid. Det är så Japan agerat. Kanske skulle USA och Israel acceptera en sådan utgång.
Den tredje möjligheten är att Iran fortsätter som hittills och avslutar med att inför världen genomföra ett kärnvapentest. Enligt USA och Israel är en sådan utgång oacceptabel och innebär ett existentiellt hot. Ett sådant språk är typiskt för stormakter. Men varje gång ett nytt land har lyckats ta sig in i kärnvapenklubben har de andra medlemmarna ändrat sig och valt att leva med det.
Israels kärnvapenmonopol har i fyra decennier underblåst instabiliteten i Mellanöstern. Ingen annanstans förekommer ett sådant monopol. Militär makt kräver att balanseras. Det förvånande med Israel är att det har dröjt så lång tid innan en balans börjar framträda.
Genom att bomba anläggningar i Iran och Syrien har Israel på kort sikt fördröjt uppkomsten av en kärnvapenbalans.
Kanske ska den uppkomna krisen ses som en relativt ny kärnvapenkris utan snarare som slutstadiet i en kris som pågått i fyra decennier som kommer att upphöra när den militära balansen är återupprättad.
Professor Waltz hävdar att de iranska ledarna agerar rationellt och att påståendet att de är galna är felaktigt. Det är inte troligt att Iran skulle använda sitt kärnvapen till att angripa Israel med de konsekvenser det skulle innebära. Historien visar att makter som fått tillgång till kärnvapen inte blir mer aggressiva utan mindre. Historien visar att innehavet av kärnvapen leder till ökad stabilitet.
Foreign Affairs innehåller ytterligare två artiklar om Iran-krisen med ett något annorlunda perspektiv. Graham Allison undersöker vilka förhandlingsslutsatser man kan dra av den kubanska missilkrisen och Amatzia Baram undersöker hur president Saddam påverkades av Västs avskräckningspolitik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar