Rapport från Almedalen Från Lucifer, vår utsände medarbetare.

Ja det gick naturligtvis inte att motstå i längden. Här läser man år efter år hur Sveriges politiska centrum under en vecka i juli förflyttas till Visby. Veckobladet är visserligen strikt inriktat på Lund med omnejd, men nu satsade Lunds kommunstyrelse bortåt en halv miljon för att vara där och representeras av sina ledande politiker, dvs Mats Helmfrid, Tove Klette m.fl. Det är klart att det måste bevakas.
   Det blev alltså en billighetsbiljett till Stockholm, och pendeltåget till Nynäshamn och en båtbiljett till Visby och jag förstod återigen varför Gotlandsbolaget är så illa omtyckt. Jag kom till själva Almedalen i lagom tid för att få en glimt av Reinfeldt i talarstolen. Jag tror inte precis han sa något intressant. Sen sov jag hos en semestrande son ute i Tofta, två mil söder om Visby.

Den arbetande pressen
Nästa morgon gick jag till Presscentrum för att fixa min ackreditering, dvs. en liten plastbricka där det stod PRESS. Det gick bra med hjälp av ett papper från VB:s ansvarige utgivare. Men vinsten var måttlig: man fick använda deras datorer, men nuförtiden har ju alla laptoppar och smarta telefoner som fixar allt, så där var inte precis någon rusning.
   Ja, och sen var jag igång ett och ett halvt dygn framöver. Jag tänker inte beskriva det i detalj – alla har säkert läst sådana rundmålningar till leda. Jag deltog inte heller så intensivt i festligheterna – Veckobladets traktamentsregler tillåter inte några sådana, utan när det blev kväll sökte jag mig till Busstorget och tog Regionbussen ut till Tofta. Jag missade nog en del där, men hann snika mig till några glas på de öppna mottagningar som startar på alla håll vid 18-tiden. Jag hade fel på en punkt: jag hade tagit för givet att det var vitt vin som bjöds, men det var rosé som helt dominerade. Utskänkningen var emellertid generös: ingen räknade glasen som hämtades och det var fritt fram för den intresserade allmänheten.  Ja, det är ju skattebetalarna som bjuder.

Stockholmsmedia möter Stockholmspolitiker
Men vad är då Almedalen.

Jo, en park nere vid hamnen där partiledarna håller sina halvtimmesanföranden på kvällen, men mera symboliskt är det en årlig träff mellan media och politiker. De som räknas är Stockholmsmedia och Stockholmspolitiker, låt oss säga max 50 personer ur vardera gruppen. Det är s.a.s. alfahannarna, De är förstås omgivna av uppvaktningar av betahannar och – honor som är många fler: landsortsjournalister och kommunalpolitiker med säg femhundra pers i vardera gruppen. I en ytterligare periferi, gammagruppen finns alla de som bär och flyttar och delar ut broschyrer, influgna assistenter och ungdomsförbundare som agerar hejaklackar till sina partiledare och tillägnar sig politisk kultur, låt oss säga tillsammans upp emot tiotusen.
   Verksamheten, seminarierna, finns överallt i stan med koncentration till Hästgatan, Donners plats och hamnen. Expressen hade 50 man på plats i Viby och gav ut en daglig 32-sidig tidning med bara Almedalsnytt. I deras stuga fanns Niklas Svensson, tidigare verksam med Politikerbloggen, sen politisk reporter på TV4 och Expressen. Svensson var ett tag avstängd eftersom han blev bötfälld i härvan med dataintrång hos S vid valet 3006 (lustigt att det alltid är folkpartister inblandade i sådant?). Förbi Svensson i Expressens valstuga passerade alla politiker revy, en varje halvtimme. Han var självklart Almedalens enskilt mäktigaste person i år.
   Nåväl, hur ska man se på Almedalens politiska ekonomi, dess historia och framtid? Ständigt större, fler människor och evenemang? Jag lyssnade på ett seminarium om det, ordnat av samtidshistorikerna vid Södertörns universitet, med Kjell Östberg som ordförande. Först framträdde Klas Eklund, som har varit med längst – han var med Palme där på 60-talet och kunde berätta om det stillsamma och seriösa ekonomiska seminarium som ordnades av S. Sen berättade Jan-Erik Larsson, sexliberal i Lund på 60-talet, sedan politik redaktör på Sydsvenskan, direktör på Svenskt Näringsliv och nu konsult på Prime Konsult och en av landets mest framgångsrika propagandister (han var ledande i kampen mot löntagarfonderna och i den valkampanj som fick oss med i EU). Så kom VPK, med Lars Werner badande från bryggan utanför. I slutet av 80-talet blandade sig SAF i leken som ett led i sin allmänna offensiv och efter hand dök det upp den ena efter den andra näringslivsorganisationen. Då kom också folkpartiet med ett seminarium – de borgerliga partierna betraktade länge Almedalsverksamheten som i första hand ett socialdemokratiskt jippo och det ville man inte stödja.

Sen expansion
Men nu var alla riksdagspartierna med och 2001 var man uppe i ca 50 evenemang. Lena Mellin, Aftonbladet, hade inget särskilt att berätta men hon var med ibland och då var det inte så många som brydde sig om Almedalen, Mona Sahlin berättade att när hon blev socialdemokratisk partiledare så var det första gången hon var i Almedalen. År 2005 var man uppe i 250 och 2009 i 1041 evenemang. Och i år var det 1818 – den stora expansionen är sen, bara fem år gammal.
   Hur blir det framöver? Ja, det troliga är att nu planar det ut eller rent av krymper. Ett hotellrum i Visby måste beställas år i förväg och kostar sådär 2000-3000 per natt. Lokaler att hålla seminarier i har på samma sätt hög hyra. Jan-Erik Larsson berättade att han ofta fick frågor från företagsledare om det var lönt att ordna något evenemang och han avrådde oftast. Det är helt enkelt inte värt pengarna. Ville man träffa någon särskild politiker eller journalist är det billigare och bättre att åka hit över dan och bjuda på en lunch.  Visby tål inte fler evenemang och kostnaderna håller på att bli för höga för vad man får i utbyte.

Väl använda pengar?
Ja, vad är utbytet? Skånelandstinget och några skånska kommuner hade hyrt ett stort gammalt bankhus, för tillfället kallat Öresundshuset, som måste ha varit med de absolut dyraste och mest centrala lokalerna. Lunds kommunstyrelse som skär ner på alla sociala och kulturella utgifter hade råd att bidra med 300,000 till det hela och beviljade sug därutöver själva 150,000 för kommunstyrelseledamöternas resor och uppehälle. Jag gick dit, drack några öl och åt några läckra smörrebröd för att i någon mån få återbäring på kommunalskatten. Ja, där kunde man alltså möta Mats Helmfrid, Tove Klette och Christer Wallin för att inte tala om Vilmer Andersson (v) och Vellinges Göran Holm. Det var gott om chips och salta jordnötter och det fanns travar av broschyrer om Öresundsregionens förträfflighet. Väl använda pengar? Nej, jag tror inte det. Men i Sydsvenskan berättar den utsände journalisten vilken succé Öresundshuset var. Verkligen?  Hanna G, (v) var f.ö. också i Almedalen men hade omdöme nog att betala själv.
   Jag var på ett av seminarierna där, arrangerat av Jernhusen som ju äger våra stationshus och vi var väl så där tio åhörare. Jernhusen presenterade sig som ett fastighetsbolag som ytterst marginellt och bara i det fjärran förgångna hade med järnvägar att göra. Att det finns någonstans att köpa biljetter i deras hus, t.ex. i Lund, brydde de sig inte om, det var SJ:s ensak. Moderatorn, Jan Wifstrand, tycke det var roligast att prata mest själv och släppte endast med tvekan in två frågor efter två timmars snack.

En uppskattad fringis
Vad tycker jag då om Almedalen? Ja man ser ju en del uttalanden om att det här är politikens Kiviks marknad, i regel uttalat av människor som inte tycker om Kiviks marknad.

Sjöbo, Kivik eller Almedalen?

Själv tycker jag att det är inget fel på den även om det är Sjöbo marknad jag brukar besöka. Marknader har sin funktion. Det är väl roligt för journalister från Hässleholm och Sundsvall att gå på presskonferens tillsammans med KG Bergström och Anders Borg. Och vem är jag att missunna landets kommunalpolitiker att komma samman i de ljumma Visbykvällarna och dricka rosé eller kanske något starkare med sina kollegor. Almedalsveckan är helt enkelt en fringe benfit för politiker och journalister, en liten extra förmån, en betald semestervecka som kompensation för ett ofta tråkigt och otacksamt jobb i kommuner och regioner. Men att det skulle vara väl använda pengar, nej, det ska ingen inbilla mig.