1. Kulturell bojkott fungerar
Det första som människor tänker på när de hör ordet ”bojkott” är oftast en ekonomisk bojkott. Intresset ljuger ju aldrig. Det stämmer att den ekonomiska bojkotten är viktig, det visar inte minst aktionerna mot företag som G4S och Veolia som mist kontrakt i miljardklassen på grund av sin inblandning i den israeliska ockupationen. Men en kulturell bojkott verkar på ett annat sätt. Den riktar sig mot hjärtat snarare än mot plånboken. Det vittnar det sydafrikanska exemplet om. Idrottsmän, akademiker och artister kunde inte resa jorden runt för att representera sitt land på tävlingar, konferenser och festivaler. Det gör ont i ett lands folksjäl att bli utsatta för en bojkott. Det är det som är själva poängen.
2. Kulturen ska tvätta bort apartheidstämpeln
Den israeliska regeringen har haft det tufft i världsopinionen de senaste åren. Efter anfallet på Gaza år 2009 och attacken mot den fredliga Ship to Gaza-flottan 2010 där man dödade nio aktivister nådde denna utveckling sin absoluta botten. Sedan dess har stora resurser satsats på att försöka tvätta bort det dåliga ryktet. Arye Mekel, hög tjänsteman i kulturfrågor på det israeliska utrikesdepartementet, sade år 2009 till New York Times att “we will send well-known novelists and writers overseas, theater companies, exhibits. This way you show Israel’s prettier face, so we are not thought of purely in the context of war.” Det kallas whitewashing, ett försöka att tvätta bort en negativ stämpel genom att försöka skapa positiva bilder. I Israels fall handlar det om turism, högteknologi och kultur, som Arye Mekel så tydligt belyser. Det är en bisarr logik, som om vackra stränder eller välkoreograferade dansföreställningar kan dölja ockupation och övergrepp.
3. Bojkott och dialog står inte i motsättning till varandra
Idag den 15 maj uppmärksammas den så kallade Nabka-dagen. Nakba är arabiska och betyder ”katastrof” och betecknar den etniska rensning av 700 000-800 000 palestinier som genomfördes i samband med staten Israels bildande. Det är 65 år sedan och ännu har flyktingarna inte tillåtits att återvända – trots att denna rätt har blivit fastslagen i FN:s säkerhetsråds resolution nr 194. Många är inte medvetna om detta faktum. Om du inte visste det innan vet du det nu, och du gör det genom en dialog som denna debattartikel har öppnat upp. Det är en dialog som finns tack vare de bojkottkrav som rests i samband med Eurovision Song Contest. Det är en annan dialog än vad de mäktiga vill ha. Den typ av dialog och ”fredsprocess” som sedan Osloavtalet 1993 har inneburit en fördubbling av antalet illegala bosättare.
Det första som människor tänker på när de hör ordet ”bojkott” är oftast en ekonomisk bojkott. Intresset ljuger ju aldrig. Det stämmer att den ekonomiska bojkotten är viktig, det visar inte minst aktionerna mot företag som G4S och Veolia som mist kontrakt i miljardklassen på grund av sin inblandning i den israeliska ockupationen. Men en kulturell bojkott verkar på ett annat sätt. Den riktar sig mot hjärtat snarare än mot plånboken. Det vittnar det sydafrikanska exemplet om. Idrottsmän, akademiker och artister kunde inte resa jorden runt för att representera sitt land på tävlingar, konferenser och festivaler. Det gör ont i ett lands folksjäl att bli utsatta för en bojkott. Det är det som är själva poängen.
2. Kulturen ska tvätta bort apartheidstämpeln
Den israeliska regeringen har haft det tufft i världsopinionen de senaste åren. Efter anfallet på Gaza år 2009 och attacken mot den fredliga Ship to Gaza-flottan 2010 där man dödade nio aktivister nådde denna utveckling sin absoluta botten. Sedan dess har stora resurser satsats på att försöka tvätta bort det dåliga ryktet. Arye Mekel, hög tjänsteman i kulturfrågor på det israeliska utrikesdepartementet, sade år 2009 till New York Times att “we will send well-known novelists and writers overseas, theater companies, exhibits. This way you show Israel’s prettier face, so we are not thought of purely in the context of war.” Det kallas whitewashing, ett försöka att tvätta bort en negativ stämpel genom att försöka skapa positiva bilder. I Israels fall handlar det om turism, högteknologi och kultur, som Arye Mekel så tydligt belyser. Det är en bisarr logik, som om vackra stränder eller välkoreograferade dansföreställningar kan dölja ockupation och övergrepp.
3. Bojkott och dialog står inte i motsättning till varandra
Idag den 15 maj uppmärksammas den så kallade Nabka-dagen. Nakba är arabiska och betyder ”katastrof” och betecknar den etniska rensning av 700 000-800 000 palestinier som genomfördes i samband med staten Israels bildande. Det är 65 år sedan och ännu har flyktingarna inte tillåtits att återvända – trots att denna rätt har blivit fastslagen i FN:s säkerhetsråds resolution nr 194. Många är inte medvetna om detta faktum. Om du inte visste det innan vet du det nu, och du gör det genom en dialog som denna debattartikel har öppnat upp. Det är en dialog som finns tack vare de bojkottkrav som rests i samband med Eurovision Song Contest. Det är en annan dialog än vad de mäktiga vill ha. Den typ av dialog och ”fredsprocess” som sedan Osloavtalet 1993 har inneburit en fördubbling av antalet illegala bosättare.
4. Bojkotten tvingar Israel att ansvara för sin handlingar
Bojkotten bygger på väldokumenterade fakta kring effekterna av den israeliska politiken. En EU-rapport från 2012 talar om ”tvångs- förflyttning av ursrpungsbefolkningen” på Västbanken – etnisk rensning med andra ord. Human Rights Watch skriver att "palestinians face systematic discrimination merely because of their race, ethnicity, and national origin, depriving them of electricity, water, schools, and access to roads, while nearby Jewish settlers enjoy all of these state-provided benefits”.
Amnesty International konstaterar att Israels diskriminerande kontroll över vattenresurser förvägrar palestinier rätten till vattentillgång. Den dåvarande svenska biståndsministern Carin Jämtin, idag socialdemokratisk partisekreterare, uttryckte det i en något vardagligare prosa då hon efter ett besök på Västbaken år 2005 beskrev den olagliga apartheidmure som ”helt obegriplig” och fortsatte med att säga att ”det går inte att uttrycka med ord hur vansinnigt sjuk den är”.
Detta är bara ett litet urval av de förbrytelser som ”Mellanösterns enda demokrati; (som Henry Bronett så elegant uttryckte det) gjort sig skyldig till. Att man får stå till svars för dessa handlingar kan väl knappast anses som mer än rätt? Att andra länder har gjort sig skyldiga till kränkningar mot de mänskliga rättigheterna kan väl knappast ursäkta Israels handlande? Detta sätt att argumentera missar också den taktiska dimensionen. Vi arbetar inte för bojkott av Israel för att det är det enda alternativet. Vi arbetar för en bojkott för att den har en chans att lyckas. Och vi gör det för att…
5. Det palestinska folket har sänt oss en uppmaning
I likhet med den globala bojkottrörelse mot Sydafrika kommer initiativet inifrån. De var de samlade palestinska folkrörelserna, både i och utanför de ockuperade områdena – över 200 fackföreningar, politiska partier, kvinnoförbund osv – som år 2005 samlades i ett upprop till omvärlden. ”Stöd oss i vår rättmätiga kamp” sade man. ”Hjälp oss på det sätt som ni kan”. Sedan dess har uppmaningen om bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) vuxit i styrka och allt fler har anslutit sig. Även israeliska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det minsta vi kan göra är att hörsamma denna uppmaning.
Så visst blir det lite obekvämt. Men egentligen, är inte Eurovision Song Contest en liten sak i jämförelse med palestiniernas deceniumlånga kamp för frihet och rättvisa? Jag kommer att vara den första som välkomnar Israel tillbaka till Malmö den dag som Palestina är fritt.
Olof Holmgren, aktiv i Palestinanätverket i Malmö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar