Dags att skärpa tonen av Sten H

Med onsdagens besked om socialdemokraternas budgetförslag är fältet öppet för nästa års valrörelse. Genom att låta alliansens skattesänkningar i allt väsentligt stå kvar satsar S allt på att vinna röster högerut och ger därmed upp stora delar av sin egen politik. Kommer det att lyckas? Det är inte självklart när vi vet att många medelklassväljare är djupt förbittrade över alliansen. Risken finns arr den nya socialdemokratiska politiken kan resultera i röstskolk från många gamla S-väljare när valrörelsen blottlägger hållningen från S som oärlig och opportunistisk. Alternativt är den nya S-politiken uttryck för en allvarlig sinnesändring. Då är S inte längre ett parti till vänster om mitten och en mer än 100 år gammal politisk linje har övergivits. Vi får se.
   För oss som i huvudsak knyter våra förhoppningar till V krävs också en självprövning.  V har i betydande utsträckning inspirerats av det norska systerpartiet Sosialistisk Venstre, ett parti som har suttit i regeringen med norska Arbeiderpartiet under senaste perioden och som nu led ett svidande nederlag. Vårt danska systerparti sitter nu i den danska regeringen ihop med S och RV och sjunker för varje mätning allt lägre i väljarsympatier. Och i regeringen har SF på punkt efter punkt fått överge sina ståndpunkter i en regering som minst av allt för en socialdemokratisk politik.
   Från den svenska V- ledningen har vi länge mest fått höra hur viktigt det är att V är med i nästa regering. S och Mp vill inte ha oss där – vi betraktas som ett sänke och det är på V skulden läggs för valnederlaget 2010 som lät Reinfeldt sitta kvar. Men nu höjs faktiskt röster inom V att vi inte ska vara med i den tävlingen – senast i ett litet inlägg av Mats Olsson (v) i en diskussion efter en artikel i Aftonbladet.
   V har tydligt sagt att vi sätter oss inte i en regering som godtar privatiseringen av vården och skolan. Men räcker det? Krävs det inte ett tydligare ställningstagande mot det vaga motstånd mot alliansen S tycks förespråka. I S-debatten antyds att röstförluster till vänster inte är något problem medan S själv glider åt höger. Det är ju en generös hållning som väl bottnar i en betydande ideologisk gemenskap. Tänk om man rent av hoppas på oss som korrektiv till den egna politiken? Och när S delvis lämnar öppet mål med det budgetförslag som nu föreligger, måste vi inte ta i starkare? Jag hoppas på en livlig debatt i frågan på partikongressen.