Jag 
ägnade en stor del av min tid mellan
1981 och 2001 åt Eritreas befrielsekamp. I Lund lever många eritreaner
som deltagit i striderna och många som flytt undan den brutala diktatur
som etablerades 2001. Jochen Hagos förmedlar i en intervju med Mesfin
Hagos, tidigare befrielsekämpe, försvarsminister och nu landsförvisad
oppositionsledare, en helhetsbild av det historiska skeende som drabbat
varje eritrean, vare sig han bor kvar i hemlandet eller lever i exil.
Intervjun publicerades i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 12
september och återges här i redigerat skick.
ägnade en stor del av min tid mellan
1981 och 2001 åt Eritreas befrielsekamp. I Lund lever många eritreaner
som deltagit i striderna och många som flytt undan den brutala diktatur
som etablerades 2001. Jochen Hagos förmedlar i en intervju med Mesfin
Hagos, tidigare befrielsekämpe, försvarsminister och nu landsförvisad
oppositionsledare, en helhetsbild av det historiska skeende som drabbat
varje eritrean, vare sig han bor kvar i hemlandet eller lever i exil.
Intervjun publicerades i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 12
september och återges här i redigerat skick.Eritreas folk och Dawit Isaak har varit fängslade 4393 dag
De femtons brev
I juli 2001 hade Mesfin Hagos tillsammans med 14 andra höga politiker och militärer skrivit ett öppet brev till Eritreas president Isaias Afeworki. De krävde det som de tidigare vapenbröderna hade lovat sitt folk redan vid befrielsen 1991: en författning, grundande av oppositionspartier och fria val.
Diktatorn dröjde två månader och reagerade sedan på sitt sätt. Av de 15 undertecknarna blev 13 avrättade eller häktade. Samtidigt häktades de oberoende journalisterna, bland dem Dawit Isaak. I skuggan av terrordådet mot Amerika skedde detta utan internationella protester.
Mesfin Hagos befann sig vid denna tidpunkt på hemväg från USA och var på reseuppehåll där han hade tid hos en ortoped. Vänner i Tyskland hjälpte honom att få asyl. En av dem var Uschi Eid från det tyska miljöpartiet Die Grüne (som jag blev god vän med vid EPLF:s andra kongress i Orota i mars 1987. GS.)
En gång ledde Mesfin Hagos sina gerillatrupper i ett av de största slagen i Afrika sedan andra världskriget. I slaget om Afabet mötte mer än 20 000 människor döden under loppet av tre dagar. Slaget blev en avgörande vändpunkt i kriget mot Etiopien. Sedan Eritrea vunnit självständighet blev Mesfin Hagos först försvarsminister och sedan guvernör i en provins.
Klockan fem på morgonen den 18 mars 1988 bröt slaget ut. Den etiopiska armén blev instängd i Ad Shirum-passet. ”Vad som sedan följde glömmer jag aldrig”, berättar Hagos. ”Mitt under helvetet anföll de etiopiska mig-planen.” Men de angrep inte de eritreanska fighters. De bombarderade sina egna trupper för att inte stridsvagnarna skulle falla i rebellernas händer. ”Två timmar varade angreppen”, säger Hagos. Hundratals etiopier brändes ihjäl. De flesta blev liggande och förruttnade. ”Jag ser många döda framför mig”, säger Hagos.
”Vi har ingen lyx här”, säger Hagos. Från en trerummare i Frankfurt i ett torftigt invandrarkvarter organiserar han nu oppositionen. Våningen är particentral fast det står ”Eritreischer Kulturverein” på dörrskylten. Utlandspartier är förbjudna i Tyskland. I Frankfurt är den eritreanska diasporan stor, lufthamnen ligger nära och alla de viktiga oppositionspartierna är samlade. Men ändå är Mesfin Hagos ensam.
Inte ens hans eritreanska vänner hälsar honom på öppen gata. Alla som fortfarande har familj i Eritrea eller måste besöka hemlandet måste hålla sig väl med diktaturens myndigheter.
”Underrättelsetjänsten frågar de tyska eritreanerna vid Asmaras flygplats efter folk som mig.” Den som berättar vilka Hagos umgås med i Frankfurt får förmåner vid inresan. För den som man vet har haft kontakt med Hagos och för hans familj går det illa.
”När jag dyker upp någonstans, då lämnar folk kaféet.” Men i
tysthet får han ofta frågor om man kan göra något för honom. ”De
erbjuder mig möjlighet att i hemlighet resa till Eritrea eller frågar
om jag har underrättelser till någon där. Men det är fällor.”
Alltså väljer Hagos att gå i exil i exilen.
En gång om året firar oppositionen sin kulturfestival; det är deras partidag. I år har de fått en sal i universitetet. Deltagarna har kommit resande från Amerika och hela Europa. Också Hagos har kommit. Här är han inte ensam för av de som församlats här är det väl ingen som reser tillbaka till Eritrea. Kraven på banderollerna är desamma som Hagos sände i brevet till diktatorn. Ett kommunalråd från Frankfurts magistrat håller som alla år ett hälsningstal.
”Ni hör till oss”, säger hon till eritreanerna. Frankfurt stöder kulturfestivalen. ”En smula”, säger kommunalrådet, men man kunde göra mer. Hon stannar en halvtimme.
En musiker spelar chirawata, en sorts fiol med en sträng. Han sjunger en visa som han sjöng redan under kriget. Så småningom stiger åhörarna upp, mest gråhåriga män och ett par äldre kvinnor. De ger sig in i dansen. Mesfin Hagos blir sittande i främsta raden.
Sedan blir det tal. De handlar om det fruktansvärda tillståndet i Eritrea och om hur man ska till slut ska kunna ena den splittrade diasporan. Hagos omnämns ofta även om han själv inte talar. Hans gärningar är inte glömda.
Kriget mot Etiopien krävde stora offer. ”Varje familj i Eritrea förlorade minst två familjemedlemmar. Vi hade krig i årtionden. Och varför? Idag befinner sig Eritrea i ett sämre tillstånd är innan.” Det är ont om el, drivmedel och mat. Eritrea har blivit Afrikas största fängelse. Och trots det tar sig hundratusentals eritreaner ut, inte minst för att undgå den ofta livslånga militärtjänsten. Hagos fru och son bor i Sverige nu. Mesfin Hagos lärde känna sin fru när hon var signalist i armén. Det är mer än ett år sedan han såg henne sist. Pengar till resan saknas. Och hon kan inte flytta till honom eftersom sonen just blivit fullvuxen och inte får uppehållstillstånd i Tyskland.
Vem kan då befria hemlandet? ”De unga, de intelligenta som lyckas fly dör i Sahara eller drunknar i Medelhavet”, säger Hagos. Och de som har tagit sig till Europa och till och med till Tyskland vill inte mer ha med politik att göra. Och inte med de gamla männens värld heller.
Många anklagar Hagos för att han inte stoppade Afewerki på vägen till diktaturen. Hagos, Afewerki och de andra kämparna regerade landet efter oavhängigheten enligt samma ledningsprinciper som under kriget. ”Att fortsätta som tidigare var naturligtvis fel. Men det insåg vi inte då”, säger Hagos.
Vid EPLF:s sista partidag innan fronten officiellt förvandlades till ett parti lär Hagos ha fått fler röster vid valet till centralkommittén än Afewerki. Därmed skulle han ha blivit partiföreträdare och president. Men utgången blev en annan. Afewerki gjorde honom till försvarsminister och sköt honom sedan åt sidan som guvernör i en provins. Hagos berättar mycket från den tiden om partikonferenser, strukturdebatter och om kriget mot Etiopien som Afewerki anstiftade sedan han avskedat de flesta av sina dugliga befälhavare.
Det har blivit skymning i particentralen i Frankfurt. Hagos är trött och reser sig mödosamt. Därute far en spårvagn förbi. Nästan alla hans vänner från kriget har stupat. Han säger: ”Är det detta vi har kämpat för? Jag tror inte det.” Mesfin Hagos har ansökt om tyskt medborgarskap.
Alltså väljer Hagos att gå i exil i exilen.
En gång om året firar oppositionen sin kulturfestival; det är deras partidag. I år har de fått en sal i universitetet. Deltagarna har kommit resande från Amerika och hela Europa. Också Hagos har kommit. Här är han inte ensam för av de som församlats här är det väl ingen som reser tillbaka till Eritrea. Kraven på banderollerna är desamma som Hagos sände i brevet till diktatorn. Ett kommunalråd från Frankfurts magistrat håller som alla år ett hälsningstal.
”Ni hör till oss”, säger hon till eritreanerna. Frankfurt stöder kulturfestivalen. ”En smula”, säger kommunalrådet, men man kunde göra mer. Hon stannar en halvtimme.
En musiker spelar chirawata, en sorts fiol med en sträng. Han sjunger en visa som han sjöng redan under kriget. Så småningom stiger åhörarna upp, mest gråhåriga män och ett par äldre kvinnor. De ger sig in i dansen. Mesfin Hagos blir sittande i främsta raden.
Sedan blir det tal. De handlar om det fruktansvärda tillståndet i Eritrea och om hur man ska till slut ska kunna ena den splittrade diasporan. Hagos omnämns ofta även om han själv inte talar. Hans gärningar är inte glömda.
Kriget mot Etiopien krävde stora offer. ”Varje familj i Eritrea förlorade minst två familjemedlemmar. Vi hade krig i årtionden. Och varför? Idag befinner sig Eritrea i ett sämre tillstånd är innan.” Det är ont om el, drivmedel och mat. Eritrea har blivit Afrikas största fängelse. Och trots det tar sig hundratusentals eritreaner ut, inte minst för att undgå den ofta livslånga militärtjänsten. Hagos fru och son bor i Sverige nu. Mesfin Hagos lärde känna sin fru när hon var signalist i armén. Det är mer än ett år sedan han såg henne sist. Pengar till resan saknas. Och hon kan inte flytta till honom eftersom sonen just blivit fullvuxen och inte får uppehållstillstånd i Tyskland.
Vem kan då befria hemlandet? ”De unga, de intelligenta som lyckas fly dör i Sahara eller drunknar i Medelhavet”, säger Hagos. Och de som har tagit sig till Europa och till och med till Tyskland vill inte mer ha med politik att göra. Och inte med de gamla männens värld heller.
Många anklagar Hagos för att han inte stoppade Afewerki på vägen till diktaturen. Hagos, Afewerki och de andra kämparna regerade landet efter oavhängigheten enligt samma ledningsprinciper som under kriget. ”Att fortsätta som tidigare var naturligtvis fel. Men det insåg vi inte då”, säger Hagos.
Vid EPLF:s sista partidag innan fronten officiellt förvandlades till ett parti lär Hagos ha fått fler röster vid valet till centralkommittén än Afewerki. Därmed skulle han ha blivit partiföreträdare och president. Men utgången blev en annan. Afewerki gjorde honom till försvarsminister och sköt honom sedan åt sidan som guvernör i en provins. Hagos berättar mycket från den tiden om partikonferenser, strukturdebatter och om kriget mot Etiopien som Afewerki anstiftade sedan han avskedat de flesta av sina dugliga befälhavare.
Det har blivit skymning i particentralen i Frankfurt. Hagos är trött och reser sig mödosamt. Därute far en spårvagn förbi. Nästan alla hans vänner från kriget har stupat. Han säger: ”Är det detta vi har kämpat för? Jag tror inte det.” Mesfin Hagos har ansökt om tyskt medborgarskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar