Biskop Antje Jackelén från Lund valdes till ärkebiskop i onsdags. Mot
sig hade hon ett antal så kallade bokstavstrogna kristna. De ställde
rubrikens fråga till biskop Jackelén, och fann svaret ”luddigt”.
Det fascinerande med Bibeln är att den är en antologi som
består av ett 60-tal skrifter, tillkomna under långt mer än tusen år.
Bakom berättelserna ligger äldre skrifter och årtusenden av muntlig
tradition. Bland författarna förekommer politiker, statstjänstemän,
kungar, jurister, poeter, historiker, profeter osv. Naturligtvis är den
fylld av motsägelser. Många avsnitt är skrivna för att främja viss
politik. Större delen av Gamla Testamentet beskriver en primitiv
stamgud vars syfte är att främja ett utvalt folk. Profeterna utvecklar
denna enkla religion i riktning mot ett alltmer universellt tänkande om
människans villkor.
”Satansverserna” heter en bok av Salman Rushdie som kom stora
delar av den muslimska världen att rasa därför att den beskrev hur
Koranen, Guds ord till Muhammed, också innehöll verser som Satan
smugglat in i texten.
Satansverser finns gott om i Bibeln. Moseböckerna uppmanar
upprepade gånger till folkmord. Det finns israeler idag som uppfattar
dessa uppmaningar som Guds ord.
Muhammed ser sig själv som en i raden av profeter. Som
tidigare profeter beskriver han hur en god människa ska leva och hur
ett gott samhälle ser ut. Han har tillgång till bibelberättelserna och
återberättar dem ur sitt perspektiv, 600-talets arabiska perspektiv.
Man borde helt enkelt föra in profeten Muhammeds bok Koranen i
Bibeln, som därmed i ett verk skulle omfatta de tre bokreligionerna
judendom, kristendom och islam. Bibelns sista texter är tusen år yngre
än de första. Ett språng på 400 år fram till Koranen vore ingen
orimlighet. En sådan bibel skulle ha historisk, social och filosofisk
relevans. Hur skulle Wallerstein ha klarat sig utan en Simson? Men det
blev förstås en ganska tjock bok.
Det bokstavstrogna perspektivet är däremot en orimlighet – inom alla tre trosriktningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar