Lokala skandaler av Lucifer

Jag hoppas ni inte missade söndagens krönika av Per T Ohlsson i Sydsvenskan – han var verkligen i högform. På senare år har hans framtoning varit lite blek, det är som om han har tappat mycket av det som gör honom unik i svensk press. Han har framträtt som en författare på utflykt i dagspressen, med en aura av publicist där hans historiska och statsvetenskapliga författarskap bara tillfälligt har avbrutits. För all del, han har gjort en del bra grejer, framför allt boken om Herbert Felix i Eslöv. Men det är som vulgärt råskinn han gör sig bäst. I söndags visade han att han är still going strong på den punkten.

Rörande
Inte oväntat handlade det om Vänster-partiet. Dvs. det tog som vanligt formen av omtanke om Socialdemokraterna. De bör skyddas från varje kontakt med de väsensskilda vänsterpartisterna. Han inledde med en rörande historia om hur en av hans socialdemokratiska vänner endast med hjälp av kamratstöd klarat av att rösta borgerligt förra valet, allt för att undvika att det skulle komma kommunister i regeringen. Jo, det gick bra men det var tydligen nödvändigt att staga den socialdemokratiske vännen med några snapsar efteråt. Och några kommunister i regeringen blev det ju inte, och ingen Mona Sahlin heller.
   Men nu är det andra tider och då gäller det att verkligen se upp. Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker” och där fick vi två av Ohlssons favoritinvektiv på ett bräde. Ibland anklagas ju Vänstern för ett hårt språkbruk, med mycket ”kamp” och ”strid” och sådant. Jo, men det är alltså helt OK att kalla oss i Vänstern för ”nackskottsromantiker”, ingen borgerlig skribent kommer att be om ursäkt på Per T:s vägnar.

Till minnet av IB:s rapportörer
Som en slutkläm tar Ohlsson upp att Löfven varit ordförande i Metall, ett fackförbund där kampen mellan Vänstern och S tidvis varit hård. S vann ju, inte minst genom en systematisk utstämpling av V-anhängare. Det var ju rent av så att det skapades en särskild organisation som förtecknade och registrerade V-anhängare för att sedan lämna namnen vidare till SÅPO för särskilda trakasserier. Det finns socialdemokrater som har bett om ursäkt för detta och beklagat vad S faktiskt gjorde i samarbete med militär och polis. För Ohlsson framstår det som en heroisk insats. Nu kan han i stället göra en av sina skarpa analyser. I andra länder gick det inte så väl: ”Konsekvenserna förskräcker och förklarar den ekonomisk-politiska förlamningen i till exempel Italien och Frankrike.” Jaha, är det så det är? Är ekomom-historikerna underrättade om detta nya rön?

Att skjuta på sittande fågel.
Nej jag tror inte att moderater super mer än andra – möjligen ägnar de sig åt dyrare sorter. Det stora problemet med Michael Sandin är ju inte hans alkoholvanor utan hans politik. Nu är han ju inte ensam om den, han är bara en i det Staffanstorpsgång där de flesta heter Sonesson som har kört Skånes sjukvård och haft det som egen lekstuga. De har kunnat fördela poster och makt emellan sig. Med hjälp av Miljöpartiet har de en oslagbar majoritet i regionfullmäktige.
   Michael Sandin är ordförande i något som heter vårdproduktionsberedningen. I presidiet för denna beredning satt Michael Sandin/m), Yngve Petersson (mp) och Ingrid Lennerwald (s) och bestämde att nu skulle ett antal operationer flyttas från sjukhuset i Landskrona där det i stället skulle bli ett ögonsjukhus. Samtidigt skulle ögonkliniken i Lund läggas ner. Med rösterna 2-1 beslöts det så, oberoende av vad de tyckte i Landskrona och Lund. – ja det är ett o demokratisk ordning fattat beslut, sa Sandin.
   Att Sandin och moderaterna fått härja fritt måste anses vara den stora skandalen. Sen vad gäller Staffanstorp så var ju Sandin mannen bakom försäljningen av de kommunala hyresbostäderna. Jag säg länge med beundran på Staffanstorps ledande s-politiker Torbjörn Lövendahl som förde en ensam kamp mot moderaterna, men han verkar ha tappat stinget och gav med sig i fråga om de kommunala bostäderna. Och i Michael Sandin-härvan gjorde han en rät slät figur i ”Uppdrag granskning” – han verkade lojal till döds med borgarna. Ingen skugga har fallit över honom, han har inte supit eller varit med på allt, men han har inte stått upp och sagt nej till det uppenbara missbruket av allmänna medel. Det är lärorikt: också en oppositionspolitiker som inte tagit del av festligheterna kan få skit på sig i en sån här affär. Jag hoppas att s, v och mp i Lund alla inser vilka risker det finns.
   Den närmaste parallellen till Sandinaffären är när kommunfullmäktiges ordförande i Lund, Lennart Ryde (m) på 1980-talet hade skänkt ut starka drycker lite väl generöst till både sig själv och andra. Det kanske ändå är så att sådant drabbar oftare skånska moderatpolitiker än andra. Nåväl, han fick förstås avgå och har inte synts till mycket sen dess och det är rimligen så Michael Sandin också får glida ut. Jag tror inte det är många som kommer att sakna honom.