De ter sig för de flesta av oss meningslösa och utan konsekvenser utanför den lilla krets där gängkrigen utkämpas. Man noterar dem och hoppar över pressens utförliga redogörelser. Varje vecka blir någon som skjuten, i regel i ett miljonområde på en parkeringsplats, en gata, i en trappuppgång. I flertalet fall leder det inte till döden utan till skador, lindriga eller svåra: ”den skadades tillstånd är allvarligt men inte dödshotande”.
Under
en
kortare sjukhusvistelse kom jag att läsa Roslunds och Hellströms ”Två
soldater”, 2012. Jag sökte avkoppling, men drabbades av en detaljerad
och välunderbyggd beskrivning av en auktoritär värld med övergivna barn
och unga män som organiserar sig, handlar med narkotika, knarkar,
rånar och tillbringar långa perioder i fängelse. Gängen är kortsiktigt rationella och handlingskraftiga. Med grymma metoder framtvingar de lojalitet. Samtidigt utgör de en sorts väg till status och gemenskap. Den enda vägen. Kvinnor och små barn fungerar som budbärare och hjälpredor.
Egentligen är det samma slags värld som skildras i t ex Oliver Twist, men man upplever den mycket mer drabbande när den existerar här och nu. Oliver frigjorde sig. För de unga våldsmännen finns oftast ingen återvändo.
Ni känner förstås till de båda författarna, Anders Roslund, tidigare reporter i STV och Börge Hellström, en av grundarna till KRIS. De är sakkunniga och engagerade.
”Två soldater” sträcker sig över ett par decennier, är fragmentarisk och arbetar med uppbruten kronologi. De 682 sidorna beskriver en värld av ångest i låsta celler, hat som enda kraftkälla, fysiskt lidande, våld, sönderskjutna knän med livslång invaliditet som konsekvens, andra skottskador, tortyrliknande misshandel, svek.
Där finns också något av solidaritet, kärlek och längtan.
Många har köpt boken. Har de orkat läsa den? Vilka slutsatser har de dragit?
För mig har den inneburit ny insikt och ökad observans inom ett område som hittills varit undanskymt för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar