Vi friska pensionärer har det nästan ofattbart bra. Pension, bostad och
tid. Familj, vänner, föreningar, bibliotek, musik, teater, film och
natur. Vi behöver ingen Träffpunkt.
Men vi lever nära gränsen. Jag har förlorat många jämnåriga
vänner redan. Och dö ska vi alla. Man kan hoppas på en bra död efter
ett bra liv.
Men somliga blir efter år eller decennier som lyckliga
pensionärer plötsligt ensamma efter närståendes död eller också drabbas
de av benbrott, stroke, cancer eller infarkt med rörelsehinder och
isolering som följd. Somliga till slut blir mycket trötta.
Det är då vi behöver en Träffpunkt nära hemmet, en plats där vi
kan umgås med grannar och samtala om allt vi upplevt under våra liv,
ägna oss åt spel och hobbyverksamhet och ibland få tillfälle att delta i
en utflykt. En Träffpunkt där det märks om någon plötsligt saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar